På bristningsgränsen

Det blir ju sällan helt som man tänkt sig. Nu halvvägs in i julledigheten har jag knappt sett röken av träning i den omfattning jag skulle vilja, eller hade tänkt mig. Orsaken är den där klantiga vurpan dagen innan julafton. Som gav höger hamstring en ordentlig känga, och som hamstringen tycks ge igen med genom att inte bli glad igen. Därför var jag en tur till sjukgymnasten igår (för övrigt den minsta sjukgymnast jag nånsin varit hos, helt ofattbart att hon ändå hade så starka nypor!) för att utvärdera, få lite "do's and don't's", övningar och massage. Utlåtandet var ungefär som väntat, men hon misstänkte en betydligt längre läkningstid till helt återställd än jag hoppats på och räknat med. Så kan det gå.

Ska försöka vara duktig med övningarna jag fick (varför är rehab så tråkigt och varför slutar man när det börjar bli bra??) och jag hoppas också verkligen att ingen annan gjort sig lika illa där ute i spåret. Att döma av skidspår.se var det ännu värre nån dag senare och fler som önskade att de drog kurvorna mindre snäva istället för som de nu gjort, snävare än vanligt. Hoppas också att jag ska kunna hitta något snällt spår och åka åtminstone få åka liiite skidor när vi åker iväg på lyxweekend nästa helg (jaja, jag ska värma upp ordentligt, jag lovar...). Får väl nöja mig med att äta annars, hehe...

Men på grund av den elaka sträckningen har jag alltså haft betydligt mer träningsuppehåll än planerat. Det är liksom svårt att konditionsträna när man inte ens kan gå ordentligt. Ska försöka mig på spinning imorrn tänkte jag, och se hur det funkar. Men löpning har inte varit att tänka på, särskilt inte i det här helt galet halkiga väglaget. Särskilt inte med en tjurig hamstring på släp. Kanske var det å andra sidan välbehövligt med vila. För även om det kryper i kroppen att få röra på sig och flåsa lite, så är det inte i närheten av så mycket kryp som det normalt skulle vara, om jag i övrigt var helt utvilad. Jaja, bara fortsätta sjusova och ta nya tag i den takt det går.