Om att springa ensam i skogen

En av de saker jag såg fram emot mest när vi åkte till Säfsen förra veckan var att få springa långpass för mig själv på stigar i skog och lågfjäll. Gav mig också ut på ett sånt pass men det blev inte alls som jag tänkt mig. Faktiskt verkligen inte alls. Direkt efteråt tordes jag inte skriva om det. Sedan har jag funderat en del kring det och det väcker en del frågor, framförallt kring det här med att springa ensam i skogen som tjej.

Hursomhelst, min utsedda runda var 23km. Planen var att spendera förmiddagen på Skifsenleden med vatten och lite nödproviant i väskan. Nattens ordenliga åskväder med åsknedslag precis bredvid stugan gjorde att jag inte var direkt utvilad, men ville mest komma ut, få massor med friskluft och vara för mig själv på fjället/i skogen.

Sambon, som är NÅGOT snabbare än mig låg i förväg, och ringde nästan innan jag nått leden. Genomtramp till knäna på första spången varnade han för. Sjöblöt innan första kilometern passerats. Jag tog därför, efter inrådan, grusvägen runt myren för att minska vätan, men hade då problem att hitta leden. Ringde igen och blev guidad rätt. Det gick rätt brant uppför de första 2km, precis som ledbeskrivningen utlovat, vilket gjorde att jag tog det LUGNT. Tog ett fotostop på toppen av höjden och upptäckte då ett missat samtal från darlingen.

Utsikt från höjden. Foto: M. Eklund

Ringde upp och fick rapport om sumpmark, blöta, myrar och obefintliga stigar. En skoterled avsedd för vintertrafik helt enkelt, trots att ledkartan sade vandringsled. Intressant led, detta, tänkte jag. Blir nog ett långsamt pass det här. Särskilt om man ska snacka i telefon varannan minut... Skrattar för mig själv och fortsätter.

Uppe på kalhygge nr 2 hör jag någon tjoa. Tänker inte så mycket på det först utan tror det är sambon som tagit till verbala förvarningsmetoder om kommande hinder. Håller därför lite uppsikt och skuttar vidare.

Plötsligt hör jag ett galltjut från höger och anar två mansfigurer en bit bort. Den ene har orangea byxor så jag tar dem för jägare/skogsfolk och stannar upp. De skriker igen, något otydbart. Jag hojtar tillbaka och undrar vad de vill. Får inget svar. Står en stund och undrar vad de försökt varna mig för. Hund? Älg? Björn? Tassar vidare...

Då hojtar de igen, och rör sig mot mig. Skriker något som låter som "jag skjuter". Nu börjar jag bli lite rädd. Vad ÄR de för typer? Vad försöker de varna mig för? Har jag hamnat mitt i deras jakt? Varför sa inte sambon något? Och förresten så är det väl inte jaktsäsong nu?? 

Bestämmer mig för att vända om och ta en annan runda istället. Inte värt besväret att försöka rota närmare i vad de håller på med. Särskilt inte ensam. Tjej.

Vänder på klacken och joggar neråt. Efter en liten bit så hör jag tjoande igen och någon som skriker "Ge dig för FAN!!" Ser en av figurerna, nu på min vänstra sida eftersom jag vänt om. Samma avstånd ungefär, typ 50-70 meter bort. Han ser ut att ha en ölburk i näven. Jag ropar tillbaka igen och undrar vad de vill, vad det är frågan om. Får något otydligt ropande till svar men sen inget mer, trots upprepad fråga från mig. Mannen går åt mitt håll och nu blir jag riktigt tokrädd!

Rycker fram telefonen igen och FLYGER neråt på stigen! Ringer sambon och hinner tänka att de nog inte kan springa ifatt mig om jag lägger benen på ryggen! Bara de inte får för sig att skjuta eller något! Fulla jägare eller folk med vapen eller vad de nu är. Inte säker på att de ropade på svenska heller. Fulla bärplockare??

Får inget svar hos sambon och pratar in ett flämtande meddelande i farten om att jag vänder hem. Han ringer upp innan han hunnit höra nåt meddelande. Jag kutar på i max och försöker samtidigt förklara vad som hänt. Han vill vända och komma ifatt mig. Jag vill att han ska hålla sig undan. Men vill ha honom i örat som trygghet om de kommer efter. Hör skrik bakom mig. Snubblar framåt. Försöker se upp för alla rötter, stenar, dypölar. Prata samtidigt. Stressad sambo i örat...

Når skogen från kalhygget. Måste ner, ner, ner, fort, fort, fort! Prat samtidigt i örat. Inser att jag kommit till ett elljusspår och inte ritkigt vet var jag är. Lokalsinnet styr och jag fortsätter i full fart. Snubblar ut på en grusväg och ser stora vägen. Pratar, pladdrar i luren. Pustar ut! Vägen känns trygg. Lovar sambon att vända hem till stugan. Får honom att lova att ta det försiktigt och höra av sig om var han tar vägen. Joggar tillbaka och använder backen upp till stugan för att rusa ur adrenalinet ur kroppen. Pust... Andas... Undra vad som hände... Dricker lite vatten och andas lite mer. Funderar ännu mer och börjar undra vart sambon tagit vägen. Svärmor kommer, hon jobbar på rättspsyk. Hon säger att jag gjorde rätt som flydde fältet för man vet aldrig vilka galningar som går lösa.

Går och möter sambon som fått utslag på hela benen av allt myrvatten. Inte sugen på att springa mer han heller. Vår 23km-runda blev knappa 6km. Med rejält hög puls för min del!

Fortfarande så här nån dag efter så undrar jag vad det var för typer där i skogen. Sambon såg inga på väg tillbaka men dock en skum bil på en skymd skogsväg. Dagen efter såg vi några ukrainska bärplockare i hyfsat samma område. Det kan ju också som sagt ha varit jägare som försökte varna för något, eller fått korn på något och tyckte jag störde. Bäst att hålla sig ur vägen i såfall, jaktolyckor har ju hänt förr...

Kan också ha varit fulla turister, bärplockare eller lokala raggare kanske? Det som gjorde mig misstänksam framförallt var ju att de inte svarade på tilltal och frågor. Om de var utländska är ju en sak, men annars gör väl en normal människa det i skogen? Svarar alltså.

Kan ju faktiskt också ha varit några som behövde hjälp, men då borde de ju ha ropat även på sambon som också sprang förbi två gånger. Jag hoppas att det INTE var det, för man vill ju inte vara den som springer ifrån en nödställd för att man är lite harig. Men om de ville ha hjälp borde de ju också ha svarat!

Just det skumma beteendet gör att man ju undrar lite. Varför bara tjoa på en ensam TJEJ? Samtidigt som jag tycker det är sjukt att man ens tänker tanken att man skulle kunna bli överfallen på en löprunda i skogen. Både att jag faktiskt tänker tanken, och att det finns anledningar att jag tänker tanken, eftersom konstiga överfall faktiskt händer. Ska jag inte kunna röra mig fritt i skogen bara för att jag är TJEJ? Visst, mina egna tankar begränsar mig, och visst, jag är nog mer osäker på stigar och i skogar där jag inte riktigt hittar, men jag känner ändå att "better safe than sorry"!

Så här när jag är tryggt hemma igen så känner jag mig lite som att jag var lite harig. Men kanske är det bra att vara försiktig ibland. För även om jag har mina löparben att springa ifrån galningar med så kan de ju ha andra metoder, särskilt om de kommer nära. Den här gången var det nog heller inte någon varning det var tal om, eftersom sambon passerade utan att få någon. Jag tycker på något sätt att det är en skruvad värld vi lever i där det faktiskt händer skumma saker i skogar (och inte bara där för den delen). Jag vill kunna uppleva skogens lugnande sus utan att behöva oroa mig för vem som ligger i busken. Men tills jag vet att skogen är säker så tar jag det säkra före det osäkra och går inte ensam fram till två främmande karlar på ett kalhygge 3km från närmaste väg. Tyvärr...