Kunde inte hålla mig!

Veckans långpass (som inte är så långt den här veckan eftersom jag har återhämtningsvecka) var som vanligt planerat till söndag. Men idag har jag varit ledig och sov ända till 06.50 (det är världens sovmorgon för mig!), åt storfrukost i lugn och ro, läste tidningen. Ju längre dagen gick, desto mer började det spritta i löparnerven. Eller, joggnerven ska man väl kanske säga...

Debatterade länge med mig själv: Håll dig i skinnet nu, du vet vad du lovat dig själv. Jamen, det ska ju regna hela dagen imorgon. Ja, men du ska ju inte springa förrän på söndag, så vad spelar det för roll? Men tänk om jag får en ledighetsförkylning till dess och missar min sköna långjogg? Den risken får du ta... Men, det ÄR ju fint väder! Åkejdå, men då måste du ta det riktigt lugnt. Hmm, jag lovar att lyssna på kroppen och det Onda Knät...

Ni förstår ju hur det slutade! Höll mig i skinnet vad gäller antal kilometer. Tvingade mig oxå att gå tre minuter efter varje sprungen kilometer. Men det gick ändå rätt fort, för att kännas så LUGNT. Blåste ofantlig motvind åt ena hållet, sådär så man ät tvungen att skratta åt det, och så sportlurarna ramlar ur öronen!

Jag är glad att jag inte kunde hålla mig, och att jag är på gång tillbaka. Synd bara att jag redan förbrukat veckans kilometer och det bara är torsdag...