Att släppa ner axlarna

Det har hänt ganska ofta på sistone. Att axlarna åker upp till öronen nånstans. Gärna i kombinationen med att benen läggs i kors och den bärande foten ställer sig på tå. Men som tur är, är jag ganska bra på att märka det.

För mig är det ett tecken på stress. Men eftersom jag är ganska bra på att märka det när det händer, så försöker jag också aktivt motverka det. Även om det ibland kräver en stor portion övertalning av mig själv.

I tisdags övertalade solen (som plötsligt lyste från blå himmel) mig att faktiskt ta mig ut och springa backintervaller på lunchen. Inte intervaller i termen "kör tills du dör", utan mer "jogga kontrollerat uppför och gå nerför". Men likväl intervaller. Lyssna-på-kroppen-intervaller. Som gjorde att axlarna släpptes ner, sinnet och hjärtat fick välbehövlig friskluft och axlarna inte kröp upp lika högt på eftermiddagen.

Varje gång jag övertalar mig själv att faktiskt ta mig tid att träna när allt bara hopar sig, så blir jag så glad efteråt. Det är ju så himla värt det! Till och med när det står burpees på schemat, som det gjorde i onsdags. Jag är typ världssämst på burpees, därför tyckte jag det passade att köra burpees som "ägna dagen åt min största svaghet" (japp, julkalendern igen). Sara Mo (följ henne på Instagram vetja!) har en rolig variant. Kör 1 burpee, vänta tills minuten du påbörjat har gått. Gör sedan två och vila tills nästa minut gått. Och öka sedan tills det inte blir någon vila mellan minutrarna. Då har du dött burpees-döden! Vilket jag gjorde ganska fort. Typ efter tio minuter!

Igår var första dagen på mitt (förhoppningsvis) tre veckor långa jullov. Axlarna hade inte helt släppts ner efter en monsterfredag. 5 km så fort jag kan stod på schemat. Tänkte kombinera det med pod-lyssnande. Eftersom jag förhalade turen till kvällen behövdes pannlampa och reflexväst och ganska varma kläder. Vem sade att löpning inte är en prylsport? Hursomhelst, de där axlarna... De gjorde det ganska jobbigt att ta sig fram till en början. Men jag märkte det. Så jag tvingade ner dem med vilja. Då gick det lite lättare. Men de tvingade sig uppåt igen. Jag tvingade ner dem. Så höll vi på tills de fem kilometrarna gått. Oklart vem som vunnit kampen.

Inte förrän under den korta återhämtningsyogan lite senare kände jag att jag vann helt. Axlarna släppte taget om örsnibbarna och jag kunde på nåt sätt andas ut! Nu är det nog jullov ändå...