För ett drygt år sedan skrev jag ett långt inlägg om hur jag ibland kände mig som gravid och hur jag fascinerades av hur legitimt det verkade vara att kommentera någons kroppshydda bara för att det bor en liten minimänniska i magen. Tyvärr, så är det inte alltid så mycket bättre när minimänniskan finns på utsidan. För då fortsätter det på något vis att vara legitimt att bedöma, utvärdera och kommentera hur jag ser ut, eller borde se ut, så här en tid efteråt. Har gått och tänkt på det här ett tag och om jag skulle skriva om det eller inte. För i princip är tankarna ungefär samma som då. Men ändå inte. Lite är de också sådana som JoHo skrev om häromdagen.
Varför ska man egentligen fokusera på det yttre? Det är ju människan därinne som är det intressanta! Det som ger något i utbyte och som man kan ha glädje av. Inte spelar det någon roll hur någons mage putar eller inte putar, eller vad den väger eller vilka kläder den valt eller hur de sitter. Annat än möjligtvis för personen själv, eller i de sorgliga fall när någons utseende kan få en att oroa sig för personens hälsa. Av omtanke liksom.
De kommentarer jag numera får, så här ganska exakt ett år efter att En Liten En föddes, hoppas jag faktiskt att de fälls av omtanke. För är det inte omtanke som ligger bakom så är de faktiskt elaka. Skulle de ges till någon som faktiskt har problem så skulle de nog vara som sylvassa nålar eller taggar i sidan. "Nu ser du faktiskt nästan mager ut. När man varit gravid ska man ju vara lite rundare i kanterna efteråt, inte tvärtom. Du måste verkligen äta nu, du håller ju på att försvinna. Vilket häng du har på byxorna, är det inte dags att lägga på sig lite nu?"
Hur skulle det slå an hos någon som kanske mår dåligt av hur de ser ut? Det som fortfarande förundrar mig, på samma sätt som jag skrev om för ett år sedan, är varför man alls måste kommentera, när man oftast inte vet hur det egentligen ligger till? Varför frågar man inte bara istället: Hur mår du egentligen? Om man är orolig och vill väl alltså. Vill man något annat kan man ju verkligen bara hålla tyst istället.
En annan sida av det hela är att jag inte kan låta bli att fundera hur det skulle mottas om jag (som för tillfället faktiskt är lite smalare än jag borde) skulle fälla motsvarande kommentarer till någon som kanske på ytan ser lite för stor ut: "Nu ser du faktiskt nästan smällfet ut. När man varit gravid ska man ju gå ner i vikt fort, inte ha kvar sitt hull. Du borde verkligen hålla igen nu, du håller ju på att rinna över kanterna. De där byxorna sitter verkligen som ett korvskinn, är det inte dags att hålla igen lite nu?"
Det är liksom inte accepterat. För det skulle låta så himla elakt, och jag skulle förmodligen bli anklagad för att vara diskriminerande om jag kläckte ur mig något sådant. Faktum är att jag nästan börjar fnissa för mig själv bara vid tanken på att ens ta de orden i min mun. Så. Varför är det ingen som lyfter på ögonen när man öppet och obehindrat kommenterar att någon är ”för smal”? Varför måste man överhuvudtaget kommentera?
Tänk vilket fruktansvärt helvete de måste ha som verkligen har ätstörningar bakom sin viktnedgång! Tänk att må dåligt över sin uppenbarelse, ständigt gå omkring och tänka på vad man stoppar i sig, och dessutom få höra det från folk runtomkring stup i kvarten. Fy tusan!
Nä, jag håller helt med JoHo, kan vi inte bara strunta i var det putar eller inte putar istället? Må bra, sprida glädje och energi och se på varandra med omtanke. Med fokus på helhetshälsa istället för yta.
Ta hand om er därute i vårsolen!
Etiketter: Tankar
