Skidåkning som terapi

Igår när jag skidade fram längs spåret i Olstorp tänkte jag att längdskidåkning är nästan som vilken världsklassterapi som helst. Eller kanske meditation är en bättre beskrivning. På nåt sätt släpper jag allt annat som far runt i huvudet när stavarna spänns fast, pjäxorna snörs och fästs i bästa Madshus-laggen. Blir liksom helt närvarande i nuet. Känner snöflingorna som träffar kinderna, och ibland näsan eller ögat :-) Vinden i tofsen och hjärtat som bankar hårt i bröstet, nu lättare än annars.

Fokuserar. På snön på träden. På hållning, stavtag och framåtskjuten höft. På knarrandet av stavspetsarna och skidornas bakändar som rytmiskt slår mot marken. På ljuset, barnen som skrattande leker bredvid. På att tanken är viktig i de läskiga nerförskurvorna. Tror man att det går utan att tappa balansen så går det ju också.

Hela dagen igår snurrade en massa saker i huvudet, förutom när jag snurrade runt i spåret. Bara var. Där i skogen. Ensam men ändå med folk omkring mig. Utan en massa grummel, bara klart, levande nu.

Så minns jag skidåkning som bäst. Idag var den inte som bäst. Eller jo, ett ganska långt tag var den bäst även idag. Men sen. Tvärstopp. De hade sprutat konstsnö. Den hade blandad sig med eller blivit till is-kokor här och var. De hade också dragit om spåret till en snävare kurva än det brukar, vilket inte syntes i förväg. Spåret var dessutom mer eller mindre borta av de som åkt ur/av/omkull innan mig. Brukar klara sånt. Trodde jag skulle klara det. Trampa trampa trampa. Men. Så satt vänsterskidan fast i trög konstsnö och is. Jag var chanslös. Plötsligt låg jag där med skidor och stavar i en stor hög, med näsan åt hållet jag kom ifrån och kände att det här gick nog inte så bra. En äldre dam åkte rakt ut i en snödriva bakom mig. En till synes van åkare svajade osäkert förbi och frågade hur det gått. Bra, sa jag käckt såklart, för vad skulle han gjort?

Reste mig skakigt och stod och kände efter en stund. Det går nog att ta sig sista biten också i allafall. Skidade på. Kom runt utan större problem. Pustade lite och funderade på om jag skulle ta en kilometer till eller två. Men kände direkt när jag böjde mig ner efter safttermosen att NEJ, det skulle jag INTE! Aaaooo! Rumpan sa skarpt ifrån och jag stapplade moloken tillbaka till bilen. Ont, ont...

Så här en stund efteråt gissar jag på en ordentlig sträckning. Ont gör det, men går förhoppningsvis över med någon dags vila. Inte lika terapeutiskt alltså, men känns inte som något annat än rumpan/hamstrings fått sig en törn...