Nyttan med att träna

Framförallt på jobbet får jag då och då frågan varför jag tränar, eller framförallt varför jag springer, och ännu mer, varför jag springer långt. Oftast brukar jag svara: "För att jag kan", eftersom jag just i den här frågan gillar att provocera lite och det svaret verkar göra det... Kanske väcker det en tanke i huvudet på någon att man faktiskt kan springa, cykla, åka skidor, yoga, zumba, you name it; istället för att spendera all sin lediga tid med att röka, dricka vin varje fredag, lördag, och hela semestern, och vara uppe sent.

Men; detta skulle inte bli något moralinlägg på något sätt, utan mitt eget svar på rubriken. Min personliga nytta med att träna, och som faktiskt blivit tydligare för mig på sistone. Ibland svarar jag på frågan med "för att det är KUL!" eftersom jag faktiskt tycker det och faktiskt nog är lite endorfinberoende ibland. Eller "för att jag mår bra av det", vilket också stämmer jättebra. Omvänt mår jag verkligen fysiskt dåligt om jag inte tränar regelbundet, och då tränar jag ändå inte i några våldsamma mängder på något sätt. "För att jag behöver det" är också ett svar jag gett. Det här behövandet gäller på flera olika plan, har jag insett:

• Träningen, tillsammans med hyfsat vettig kost, stärker mitt immunförsvar. Jämfört med en del kollegor är jag i princip aldrig sjuk. Max en förkylning om året och då oftast av den lättare sorten. Peppar peppar ta i trä, men jag ger träningen äran för mycket av det, och bra gener förstås :-)
• Träningen hjälper mig att rensa kontorshuvudet efter en lång arbetsdag och hitta nån slags harmoni igen.
• Träningen förebygger skador och framförallt, för mig, kontorsskador som dålig rygg, gamnacke och annat.
• Träningen gör så att jag klarar motgångar bättre än om jag varit helt otränad. Det är inte på något sätt bevisat, men jag upplever det som att jag återhämtar mig snabbare från åkommor när jag är ganska tränad.

Framförallt den sista punkten har jag verkligen insett hur betydelsefull den är nu på sistone. Jag har verkligen dels kunnat använda lärdomar från träningen till att tackla smärta, stå ut med påfrestningar, orka med helt enkelt, och dels har min hyfsat goda fysik (jag var trots allt ganska redo för att springa drygt 50 km i mitten av juni) hjälpt mig att inte falla för långt ner i orkeslösheten. Det är lättare att ta sig upp igen. Fallet blir inte lika högt och backen upp igen inte lika brant. Visst känner jag att jag har långt kvar till nåt ultralopp, jag har ju inte ens sprungit ännu sen uppehållet började! Men MTBn kom fram ur sin gömma idag och trampades runt på grusvägar och nån liten stig här i krokarna utan större problem. Skönt skönt! Vilken frihet att ha tagit hand om sin kropp så bra att den hjälper sig själv att komma tillbaka rätt snabbt och fortfarande är användbar efter någon månads träda och vedermödor.

En annan lärdom, som jag kanske inte har så mycket nytta av själv, utan som mer ökar min förståelse för andra som kanske inte lever samma liv som jag, är hur lätt det är att falla för soffans och sötsugets lockelse; hur nära den onda cirkeln kan ligga där man istället för att göra det bästa för sin kropp och därigenom må bra, inte är så snäll mot den och därför mår sämre. När jag fortfarande var gravid var jag obeskrivligt trött, och kunde verkligen inte ta mig ur soffan på kvällarna. När det sedan gick utför, och åt pipan, så var det förvånansvärt lätt att falla för tröstsockret, som jag trodde att jag för länge sedan lämnat bakom mig. Spiralen började snurra, tankarna började snurra ännu mer. Varför träna? Soffan är ju skön, det hjälper ju ändå inte! Det är då man har som mest nytta av att veta, och påminna sig själv om: Jag kan ta mig igenom det här, jag tål smärta, jag är uthållig, jag mår BRA av att träna. Jag tränar för att jag kan! För att det är KUL! För att jag behöver det! Därför! Det är för mig nyttan av träning.