Hur som helst, jag kom iväg strax efter åtta och på Vretaslingan möttes jag av helt nydragna spår. Lite salig bara därför. Bra fart i kroppen och spåren kändes det som, dessutom. Men redan vid första vändningen var jag tvungen att stanna. Jag möttes nämligen av det här när jag gjorde mitt lappkast:
En helt makalös soluppgång som jag bara var tvungen att föreviga!
Sedan gick det undan. Motståndet var hårt idag; många riktigt duktiga! Och jag blev trött, faktiskt nästan lite yr. Men det var det sååå värt! Både för fartkänslan, soluppgången och åkarglädjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar