Joggfunderingar
Innan jag började jogga igen (ja, för det kan nog inte riktigt kallas löpning än i min värld) så hade jag inte sprungit på över ett år. Därför tycker jag det är ganska fascinerande att jag kan lufsa omkring i mitt gamla vanliga "långsamt långpass-tempo" helt obehindrad. Förvisso bara kortare sträckor ännu, men om det varit för konditionen så skulle jag kunnat hålla på mycket längre än jag gör. Hur kan kroppen klara det sådär utan vidare?
Visst, jag väger ett par kilo mindre nu än jag gjorde då, vilket ju belastar kroppen mindre. Men samtidigt ligger jag ju på energiunderskott eftersom jag fram tills för två veckor sedan hela tiden tappat i vikt. Så det borde ju finnas mindre springenergi att ta av. Det är för övrigt också delvis därför som jag bara springer en gång i veckan ännu så länge. Har liksom tillräckligt som stjäl mina kalorier fortfarande.
Och visst, jag promenerar mycket (har räknat ut att det nog är typ 4-5 mil i veckan i allafall). Men det är ju så himla långsamt jag går (oftast), för att spara mina fötter framförallt, så det borde ju inte påverka jogg-formen nämnvärt tycker jag. Eller?
Så därför är det ändå fantastiskt att kroppen tuffar på som den gör i mitt mystempo. Att den verkar komma ihåg hur man gör när man lufsar fram sådär makligt utan att man riktigt märker av någon ansträngning. Att den inte protesterar trots det väldigt långa uppehållet. Eller kanske är det helt enkelt lyckan över att kunna jogga igen som gör att det går av bara farten?
Visst, jag väger ett par kilo mindre nu än jag gjorde då, vilket ju belastar kroppen mindre. Men samtidigt ligger jag ju på energiunderskott eftersom jag fram tills för två veckor sedan hela tiden tappat i vikt. Så det borde ju finnas mindre springenergi att ta av. Det är för övrigt också delvis därför som jag bara springer en gång i veckan ännu så länge. Har liksom tillräckligt som stjäl mina kalorier fortfarande.
Och visst, jag promenerar mycket (har räknat ut att det nog är typ 4-5 mil i veckan i allafall). Men det är ju så himla långsamt jag går (oftast), för att spara mina fötter framförallt, så det borde ju inte påverka jogg-formen nämnvärt tycker jag. Eller?
Så därför är det ändå fantastiskt att kroppen tuffar på som den gör i mitt mystempo. Att den verkar komma ihåg hur man gör när man lufsar fram sådär makligt utan att man riktigt märker av någon ansträngning. Att den inte protesterar trots det väldigt långa uppehållet. Eller kanske är det helt enkelt lyckan över att kunna jogga igen som gör att det går av bara farten?
Etiketter: Post-graviditet, Träning
upplagd av Malin - Lite längre | 13:02
5 kommentarer:
Låter jättebra ju! Att kroppen uppenbarligen hittat tillbaka så snabbt. Kanske beror det på att mystempolufs är ett för människan naturligt sätt att ta sig fram på? Och jag tror faktiskt att dina promenader (många blir det!) bidrar, för kroppen får ju ändå fart på systemen även m du går långsamt.
Tror också dina promenader bidrar. Och så har ju kroppen bra minne - den kommer säkert ihåg joggingen. Eller löpningen som vi nog kan kalla det också.
Ah, born to run menat du? Ja så måste det va ;-)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ja, minnet bidrar kanske, får hoppas det!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida