Julkalender på mitt sätt

För något år sedan gjorde jag en egen träningsjulkalender. Förra året har jag för mig att jag struntade i allt sådant. Det hade jag egentligen tänkt göra i år också.  Men så blev jag ändå lite sugen på den här:

Den innehåller liksom det mesta och är en himla bra mix. Jag har egentligen inga ambitioner att hinna alla "luckor" (med två jobb för tillfället, sjukdomar och vardagsbestyr och armhävningsutmaning). Men jag kan ju alltid göra som man ville göra med chokladkalendern som liten: tjuvöppna fler på samma dag. Eller helt enkelt ha en inspirationskalender i bakfickan att plocka det bästa ur. Påminna mig själv att ta en stund för min egen skull, när det passar.

Kan ju om inte annat bli skäl till lite tätare bloggande. Om jag hinner/prioriterar...

Vilken som kommer bli svårast? 17...

Gammal, tråkig och lite sur

Idag blev nog typ inget som planerat. Eller kanske hela veckan kan man säga. 

Det var ju loppdag idag. Jag såg så himla  mycket fram emot att tassa skog. I trevligt sällskap, för en god sak. Kunna sörpla springenergi och leka klätterapa på egen hand och kanske ta några fina bilder. 

Men så är det ju den där sjukdomen. Som gör att sånt här kommer i posten.

Som gör att man prioriterar om. Hoppas på att kunna besöka hela familjen, istället för att springa lopp. Fast springa lopp är ju kul...

Men så är det ju det där med respekt. Folk som går till jobbet med feber, halsont och snuva. Som inte klarar att hålla sig på avstånd fast man ber om det och förklarar varför. Som orsakar besöksförbud på grund av infektionsrisken.

Då blir det där loppet intressantaste helgplanen igen. En stund. Tills Liten (och där med vi andra) inte sover och visar sig bli störtförkyld, och spenderar dagen innan lopp med att snora in mig bäst det går (och gosa vill man ju extra mycket när man är krasslig).

Hoppas fortfarande på loppboch bestämmer mig för att inte bestämma mig förrän natten är avklarad.

Sömntimmarna blev lätträknade. Har inte hjärta eller ork att lämna resten av familjen i sticket. Drar istället mitt strå till stacken och fixar veckans mat.

Tillsammans med stans alla velpannor som bestämmer veckomenyn i affären och gärna tar med sig hela familjen dit också för att diskutera saken. Morr...

Att inte underskatta sig själv

Ibland kommer jag på mig själv. Eller kanske blir jag mer påmind, av olika händelser. Att jag kanske underskattar mig själv. Jämför med fel saker.

Oftast går jag omkring med en känsla av att vara i ganska, eller egentligen VÄLDIGT dålig form. Känner mig svag, i dålig kondition och som att jag i stort sett aldrig tränar. Som att jag inte klarar saker. T ex att springa (lopp).

Men så blir jag påmind. När jag t ex går på lunchjympa och inser att jag orkar mycket mer i både styrka och kondition än en hel del av de andra som är där. Även om jag inte spenderar passet med att kolla på andra så är det ibland svårt att inte titta. Vad annat ska man göra när man sidoplankar utan ansträngning liksom?

Tänker efteråt att jag faktiskt brukade tycka de där passen var jobbiga. Så jag är kanske inte SÅ otränad. Även om det känns som jag aldrig tränar. Jag springer ju bara en gång i veckan. Gympar kanske varannan vecka. Det är ju inget! Men så är det ju det där andra som jag numera gör utan att egentligen tänka på det som träning. Lunchpromenader. Daglig yoga. Dagliga armhävningar. I stort sett dagliga benböj eller utfall, lite som pausunderhållning typ. Det ska nog inte underskattas. Jag ska nog inte underskattas!

Frågan är bara om den här kroppen orkar springa 11km terräng i helgen. Eller om det funkar med det övriga pusslet (men det är ju en annan pilsner...)

Glömmer man kammen hemma när man lunchtränat blir det en rufsig eftermiddag. Gott så! Foto: M. Eklund

Svårsprunget

Igår satte jag längdrekord sedan jag började springa igen. Fortfarande långt kvar till forna vardagsdistanser, men inte så tokigt ändå. Trots att jag bara springer typ en gång i veckan så känns flåset förvånansvärt samarbetsvilligt.

Knä- och höftleder däremot, det är en annan femma. Man vet aldrig hur det kommer göra ont, bara att det kommer göra det. Mer eller mindre. Förutom på min korta trailrunda förra helgen. Då var även lederna nöjda och glada.

 

Idag är de inte lika nöjda. Men verkar heller inte protestera lika mycket som för nån månad sedan. Så kanske kan vardagsdistansen få hålla sig över fem kilometer snart?

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Allt står ju inte och faller med hur många kilometer jag springer, det finns ju så mycket annat man kan göra. Men det är ju så smidigt att bara dra på sig skorna och sticka till skogs. Eller, nuförtiden är det kanske inte alltid det...