Asfaltsfjäll

Om man ska tro de bilder som flödar förbi i sociala medier så verkar de flesta bebisar och små barn älska att sitta still i en bärstol (eller t o m somna i den) när deras föräldrar går härliga turer på fjället. 

Så ser inte vår verklighet ut. Den består mest av att kasta stenar i närmsta bäck, eller flytta kottar från ett ställe till ett annat. Eller knata, knata, knata. Absolut inte vara still i en stol i någon form. Om inte matklockan ringer, då kan det gå an. En stund.

Vår verklighet är också väldigt mysig, men ger inte så mycket fjällkänsla.

Därför passade jag på att ge mig ut på södra Kungsleden en kort tur när sovklockan ringde i förmiddags. Det blir nog det närmsta jag kommer ett fjäll på den här semestern. 

Mysig morgonfrisk fjälluft mötte mig. Men så mycket känsla vet jag inte riktigt om det blev. Leden är nämligen asfaltsbelagd!

Bra för framkomligheten såklart. Men inte direkt för känslan. Som tur var fanns en "riktig" stig alldeles bredvid, så om man blundade med höger öga gick det nästan att tro att man var i ödemarken.

Men bara nästan.

Gömt gym

Vi är iväg på semester några dagar. Äntligen börjar det också bli lite svalare så att det är skönare att vara ute. Imorse var jag gymsugen, och det skulle enligt kartan finnas ett utegym av finare sort i närheten. Perfekt, tänkte jag, och knallade iväg när Liten skulle tupplura med sin pappa.

Hittade stället där gymmet skulle ligga, men inget gym. Bara en skylt om en fäbod. Traskade vidare i morgonsolen och tänkte att jag lika gärna kunde spana efter bra springleder. Följde skyltar ett tag, men de försvann sedan i tomma intet. 

Strosade lite till och letade efter nåt bra ställe att styrketräna lite på i det fria. Men det var inget som riktigt föll mig i smaken, så på vägen tillbaka, och i väntan på att innegymmet (som en sista utväg) skulle öppna, beslöt jag mig för att ta en titt på den där fäboden. 

Och se, där låg minsann ett utegym ändå!

Väl dolt och förtäckt, så jag hade det helt för mig själv. Det fanns till och med instruktioner för övningar! Och en hel massa spindlar!

Jag spenderade en skön halvtimme bland stockarna med marklyft, rodd, pressar, plankor, twistar och lyft. Inte helt fel med sån här höftlyftutsikt:

Fast jag undrar fortfarande vad det är för fel på blåbären häromkring, eftersom ingen tycks plocka dem... Inte ens runt det gömda utegymmet.

Upplägg och inställning

Idag hade jag planerat ett "vanligt" löppass. Tidigt på morgonen på grund av värmen, för mig funkar det bara inte att springa när det är närmare 30 grader varmt som det är mitt på dagen just nu. Liten klev upp 03.50 och vägrade somna om, så jag var inte direkt pigg när jag fått i mig frukost (även om det då fortfarande var tidigt på morgonen). Jag surade lite och kände att det säkert skulle bli ett sånt där slit-och-kämpa-pass som inte är så kul för att kroppen bara känns allmänt seg. Men springa, det skulle jag ändå, kan ju liksom inte bara lägga ner utan vidare.

Av någon anledning slösurfade jag lite på mobilen innan jag drog iväg och ramlade in på ett blogginlägg som totalt ändrade mina planer. Intervaller, kombinerat med benstyrka, kändes helt plötsligt väldigt lockande. Helt ologiskt, för det borde ju rimligen vara ännu jobbigare i värmen än en vanlig tråkjogg. Men upplägget gjorde att det kändes som att jag skulle få vila en hel del (ja, jag vet, man ska ju inte vila när man tränar!) och ändå ha lite roligt och springa fart. Så jag nästan for ut genom dörren och rev av passet direkt.

Det var roligt! Det var jobbigt! Så jobbigt att jag hade lite svårt att komma ihåg vilka intervaller jag var på (orkade inte programmera klockan) men att döma av totaltiden när löpdelen var slut, så lyckades jag ändå på något sätt. Styrkedelen brände fint i benen och mycket nöjdare och gladare kom jag hem, svettig som en gnu, och kunde duscha och lägga mig och förmiddagslura med en trött, sovande Liten.

Det är ganska fascinerande hur mycket upplägg och inställning på ett pass kan förändra hur det upplevs. Distansen blev ungefär samma som jag hade planerat för mitt "vanliga" pass, men det kändes på nåt sätt mycket roligare. För att det var varierat och tufft. Och för att jag gick in med inställningen att det skulle bli kul.

Yoga-klick

Jag är så glad att jag kommit igång lite med yoga igen. Faktiskt regelbundet i flera månader, om än inte så ofta som jag allra helst skulle vilja. Men lite är alltid bättre än inget.

Jag har lagt fokus på höfter och rygg, eftersom jag känt mig väldigt stel där. Så stel att vissa positioner i början kändes helt omöjliga att någonsin kunna få till. Men så plötsligt, efter en tids regelbundna pass, säger det liksom klick.  Mellan kroppen och hjärnan kanske. Eller nerver och muskler? Det är som att det plötsligt går upp ett ljus och man hittar positionen. Eller i allafall något som liknar den.

Det är så himla häftigt på något vis. Det är vid sådana tillfällen man förstår vad mycket man skulle klara av om man bara övade tillräckligt.

Jag märker också hur mycket bättre hela kroppen mår om höfter och rygg är rörligare, och samtidigt stabilare. Jag har mindre besvär av löpning, faktiskt nästan inget. Dessutom verkar det inte bättre än att jag fått min rumpa tillbaka på köpet.

Börjar förstå dem som tycker att yoga nästan är som en religion!

När skenet bedrar

I en grupp jag är med i på Facebook diskuterades häromdagen det här med att vara nöjd med sin kropp och tänka på allt den kan ge oss. Sluta tänka på utseendet, och bortse från missnöje med utsidan, till förmån för kroppens förmåga att uträtta saker, och vara stark. Mitt inlägg i diskussionen blev att för mig är det nästan omvänt. Min utsida gör att folk verkar förvänta sig större stordåd än den här kroppen mäktar med. Jag ser helt enkelt mer vältränad ut än jag är, och mina prestationer tycks därför ofta vara en besvikelse i andras ögon, och blir det därmed ibland också i mina egna, även om jag inte från början var missnöjd.

Vissa verkar till och med tycka att jag ser ut som en elitidrottare. För ganska länge sedan blev jag ofta tagen för dansare (lång och smal och med ganska bra hållning). Men det har inte hänt sedan jag blev kontorsråtta och har en hållning som en hösäck (även om jag arbetar på att få tillbaka dansar-hållningen. Det händer då och då att folk frågar om jag tränar väldigt mycket. När jag ser mig själv i spegeln så inser jag att det nog kan verka så. Jag har lätt att få synliga muskler, även om de inte är så starka som de ser ut. Är ganska bredaxlad av naturen. Men faktiskt, så ligger det mig i fatet varje gång det kommer till tävlingssammanhang, att se ut som jag gör.

Folk förväntar sig löparprestationer i världsklass. Styrka som en ardennerhäst. Uthållighet som få. Den pressen kan jag vara utan, för skenet bedrar. Jag är en riktig medelmåtta till löpare. Om ens det. Jag är inte alls så stark som jag skulle vilja, och tränar inte alls så mycket som det kanske ser ut. Jag är inte i närheten av de prestationer som utsidan förpliktigar till. Men ofta är jag nöjd ändå. Numera. Jag är där jag är för att jag prioriterat att inte lägga mer tid på träning just nu. Jag njuter av morgonjoggar och lunchlöp oavsett om de går i 6.30-tempo (som är verkligheten) eller 4.30-tempo (som är förväntningarna). Jag är glad att kunna göra utfall igen utan att få ont. Att jag kan klara vardagen utan skavanker.

Men ibland får jag liksom en tagg i sidan. När jag påminns om att jag inte är så stark som jag ser ut. När jag märker att skenet bedrar. Liksom på motsatt vis jämfört med hos dem som tycker de ser större volym i spegeln än de förtjänar och som är så mycket snabbare/starkare/uthålligare än de ser ut. Frågan är bara vilket som är att föredra.

Halvor behöver inte bli halvdant

Mina senaste träningspass har blivit typ halva, av både planerade och oplanerade orsaker. I måndags drog jag till gymmet på kvällen, för att ge ryggen en ordentlig omgång. Planen var att inte fega utan lägga på ordentligt med vikt och se hur långt det höll. Efter uppvärming, latsdrag och enarmsrodd med hantel började telefonen pipa, och jag behövdes bättre på annat håll. Det blev alltså inte mer än så. Men det kändes i skuldrorna/ryggen ändå, om än bara som lätt träningsvärk. En måttstock på hur mycket min rygg egentligen behöver gymma ordentligt.

Idag, däremot, så körde jag ett halvt träningspass för att jag planerat det så. För att jag insåg redan från början att jag inte skulle kunna gå efteråt om jag skulle slå till på hela. Det gäller ju liksom att veta sina begränsningar i allafall lite. Ett halvt Cardiass 2.0 blev det på gräsmattan imorse. Alla övningar, men inte alla fullängd. Mycket riktigt, så var det nog tur att jag halverade. För när jag skulle gå nerför trappan till duschen var det nästan så att benen inte bar mig. Äntligen kommer jag få lite go träningsvärk!

Foto: M. Eklund

Roligt pass var det i alla fall, och kanske kan jag köra det i fullängd om ett tag, om knäna håller.

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Det är inte ofta jag tittar på TV numera. Det finns inte så mycket bland alla dokusåpor och matlagningsprogram som väcker mitt intresse, eller så går programmen för sent på kvällen, monsterkvällstrött som jag är. En serie jag ändå gärna följer när möjligheten ges är den norska serien Der ingen skulle tru at nokon kunne bu. Den slår liksom an något i mitt fjord-och-fjäll-väsen.

 

Serien har gått länge och det som för tillfället sänds är tillbakablickar från när serien började för över tio år sedan, vilket är kul att se, eftersom jag (efter några somrar i landet i väst) personligen känner till en del av de människor serien handlar om. Den som ligger bakom serien är Oddgeir Bruaset, som även gjort ett antal väldigt vackra böcker om den del av Norge som har en speciell plats i mitt hjärta. Han har också gjort två böcker som är baserade på den här TV-serien, som bygger på välgjorda dokumentärer av människor som av olika anledningar valt att bo ”där ingen annan skulle kunna tänka sig att bo”, oftast på en otillgänglig fjällhylla med fantastisk utsikt över en fjord eller något liknande. Sceneriet i serien (och böckerna) är helt fantastiskt, och om man frågar mig, så borde serien egentligen heta ”Där alla skulle vilja bo men inte många vågar”.

Foto: privat

Det är liksom det det går ut på. Att våga leva ett liv långt från storstadshets och normer, men som förmodligen (ofta) är mer meningsfyllt, rogivande och hälsosamt än måste-måste-måste-karriär-normer-pengar-livet som man nog lätt riskerar att snurra in sig i när man bor i en betongdjungel. Även om jag jämförelsevis bor ganska nära naturen och ännu inte dragits in i den där värsta måste-svängen. 

Foto: M. Eklund

 

Jag vet inte riktigt vad det är i det hela som lockar mig mest, men varje gång jag ser på programmet så drömmer jag mig bort. Till stilla sommarmorgnar på en fjällhylla. Till riktigt ansträngande vandringar. Till paddlingsturer på en spegelblank fjord. Till mångkulturella möten med turister från världens alla hörn. Till daglig användning av de språk jag talar. Till rømmegrøt och spekemat. Till en annan livssyn som inte riktigt går att förklara i skrift (det norska livet är verkligen olikt vårt på många sätt, fast det är så nära). Till snö fast det är mitt i sommaren. 

 

Foto: M. Eklund

 

Lite grann är det nog också modet hos de som flyttat ”dit ingen annan vill”. De har vågat gå sin egen väg helt och hållet. Vågat fylla sina liv med det som ger just dem mening och livskvalitet. Oavsett om de därmed följer normen eller inte. Ja, faktiskt är det nog det som sätter igång drömmandet mest hos mig. Att våga ta det steget. Helt följa sitt eget spår och leva sitt eget liv. Jag vet att jag sagt det flera gånger förut, men nån gång ska jag ta steget. Måste bara våga ta klivet ut i det okända först. 

 

Foto: privat

 

 

Foto: privat

 

Med en gummisnodd

Motvalls som alltid, så tycker jag det är varmt i överkant på dagarna just nu. Därför förlägger jag träningen till tidigt på morgonen när det "bara" är sisådär 18 grader. Imorse tog jag med mig gummibandet till utegymmet.

Rygg stod på agendan, och jag passade på att testa mina chins-färdigheter. De kan, och bör, definitivt förbättras, om man uttrycker sig fint. 

Därför blev det diverse drag- och roddövningar med gummibandet och utegymmets ställningar. Kompletterat med rygglyft och plankor med rotation. Klappat och klart på tjugo minuter och temperaturen hann inte stiga över tjugo grader. Förutom inombords såklart.

Avslutade med en i-bra-vinkel-ser-jag-vältränad-ut-selfie (även om den där hållningen fortfarande är en bit bort) innan jag brummade iväg till jobbet.

Morgon i utegymmet

Idag skulle bli en intensiv dag på jobbet, det visste jag sedan innan. Planen var därför att få en ordentlig genomkörare på morgonen så att jag skulle ha sinnesro och lugn i kroppen att hantera det jag visste skulle komma. 

Jag kom iväg lite senare än jag tänkt, så det blev ett tidsinställt pass istället för ett visst antal repetitioner. Tjugo intensiva minuter i utegymmet gjorde hursomhelst jobbet och både kropp och sinne fick energi. Även om vissa delar av kroppen såklart var rätt trötta. Knäböj, sittande rodd, tåhävningar, russian twist och marklyft. Say no more...

En tredjedels sommar

Alltså tiden. Var tar den vägen? Nu är det redan juli och en av tre sommarmånader har passerat utan att jag riktigt förstod hur det gick till. När jag tittar tillbaka och summerar juni så har det ändå hänt en del, i livet generellt och även på träningsfronten.

Inte lika många pass som i maj, men det var heller inte målet. Fokus har varit fem pass i veckan, minst en kvart per pass och så varierade pass som möjligt.

Känslan är uppåtgående (om man bortser från den mer och mer påtagliga sömnbristen). Fler löppass med mindre smärta. Längre och intensivare styrkepass där det känns som att kroppen lärt sig lite stabilitet igen. Rutinerna finns där och jag får tänka till och påminna mig själv när det är dags för "vilodag".

Juli är semestermånad, så då ser jag fram emot ännu lite längre pass ibland, ännu mer utomhustid och kanske lite sömnåterhämtning också. Så att jag faktiskt hinner och orkar uppleva sommaren.