Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

27 maj 2014

Ego-spring

Maj har innehållit mycket, men sannerligen inte mycket spring. Alldeles, alldeles för lite faktiskt! Imorse fick jag äntligen till en liten runda. Hade tänkt mig (baserat på gårdagens väderprognos) att den skulle bli solig och sådär ljummet försommarvarm. Men vaknade till moln, åtta grader och nordanvind. Det hindrar ju såklart inte lite spring, men den lilla selfie shoot jag hade med mig själv som uppvärmning blev inte lika idyllisk och pittoresk som jag tänkt mig. Den blev helt enkelt lite mer vardag istället. De bästa bilderna har hamnat på Instagram, men så här såg det också ut i en östgötaskog imorse (med gamla trotjänaren Garmin som stativ till IPhone...):


Foto: M. Eklund

Som en höjdhoppsansats. Foto: M. Eklund

Var är löparen? Foto: M. Eklund

Lite tjejigt flaxande. Foto: M. Eklund

Ännu mer tjejflax. Foto: M. Eklund


Något sammanbiten. Foto: M. Eklund

Suddig i kanten. Foto: M. Eklund


Söndagspromenad? Foto: M. Eklund

Med gräs i nyllet. Foto: M. Eklund

Med risk för fotledsbrott?? Foto: M. Eklund


Huvudlös... Foto: M. Eklund

Etiketter: ,

24 maj 2014

Lovligt byte

För ett drygt år sedan skrev jag ett långt inlägg om hur jag ibland kände mig som gravid och hur jag fascinerades av hur legitimt det verkade vara att kommentera någons kroppshydda bara för att det bor en liten minimänniska i magen. Tyvärr, så är det inte alltid så mycket bättre när minimänniskan finns på utsidan. För då fortsätter det på något vis att vara legitimt att bedöma, utvärdera och kommentera hur jag ser ut, eller borde se ut, så här en tid efteråt. Har gått och tänkt på det här ett tag och om jag skulle skriva om det eller inte. För i princip är tankarna ungefär samma som då. Men ändå inte. Lite är de också sådana som JoHo skrev om häromdagen.

Varför ska man egentligen fokusera på det yttre? Det är ju människan därinne som är det intressanta! Det som ger något i utbyte och som man kan ha glädje av. Inte spelar det någon roll hur någons mage putar eller inte putar, eller vad den väger eller vilka kläder den valt eller hur de sitter. Annat än möjligtvis för personen själv, eller i de sorgliga fall när någons utseende kan få en att oroa sig för personens hälsa. Av omtanke liksom.

De kommentarer jag numera får, så här ganska exakt ett år efter att En Liten En föddes, hoppas jag faktiskt att de fälls av omtanke. För är det inte omtanke som ligger bakom så är de faktiskt elaka. Skulle de ges till någon som faktiskt har problem så skulle de nog vara som sylvassa nålar eller taggar i sidan. "Nu ser du faktiskt nästan mager ut. När man varit gravid ska man ju vara lite rundare i kanterna efteråt, inte tvärtom. Du måste verkligen äta nu, du håller ju på att försvinna. Vilket häng du har på byxorna, är det inte dags att lägga på sig lite nu?"

Hur skulle det slå an hos någon som kanske mår dåligt av hur de ser ut? Det som fortfarande förundrar mig, på samma sätt som jag skrev om för ett år sedan, är varför man alls måste kommentera, när man oftast inte vet hur det egentligen ligger till? Varför frågar man inte bara istället: Hur mår du egentligen? Om man är orolig och vill väl alltså. Vill man något annat kan man ju verkligen bara hålla tyst istället.

En annan sida av det hela är att jag inte kan låta bli att fundera hur det skulle mottas om jag (som för tillfället faktiskt är lite smalare än jag borde) skulle fälla motsvarande kommentarer till någon som kanske på ytan ser lite för stor ut: "Nu ser du faktiskt nästan smällfet ut. När man varit gravid ska man ju gå ner i vikt fort, inte ha kvar sitt hull. Du borde verkligen hålla igen nu, du håller ju på att rinna över kanterna. De där byxorna sitter verkligen som ett korvskinn, är det inte dags att hålla igen lite nu?"

Det är liksom inte accepterat. För det skulle låta så himla elakt, och jag skulle förmodligen bli anklagad för att vara diskriminerande om jag kläckte ur mig något sådant. Faktum är att jag nästan börjar fnissa för mig själv bara vid tanken på att ens ta de orden i min mun. Så. Varför är det ingen som lyfter på ögonen när man öppet och obehindrat kommenterar att någon är ”för smal”? Varför måste man överhuvudtaget kommentera?

Tänk vilket fruktansvärt helvete de måste ha som verkligen har ätstörningar bakom sin viktnedgång! Tänk att må dåligt över sin uppenbarelse, ständigt gå omkring och tänka på vad man stoppar i sig, och dessutom få höra det från folk runtomkring stup i kvarten. Fy tusan!

Nä, jag håller helt med JoHo, kan vi inte bara strunta i var det putar eller inte putar istället? Må bra, sprida glädje och energi och se på varandra med omtanke. Med fokus på helhetshälsa istället för yta.
Ta hand om er därute i vårsolen!

Etiketter:

22 maj 2014

Svårbemästrade duvor

Den största fördelen med min majutmaning är att jag (än så länge) yogat mer än jag gjort på minst ett år. Å andra sidan är nackdelen med yogandet att jag inte kan blunda för hur stel jag är. Mitt yogande har oftast varit kortare sekvenser på ca 15 min, med fokus på rygg och höfter. Särskilt i vissa positioner blir det smärtsamt uppenbart hur långt ifrån mitt forna yogi-jag jag är. Ta den här t ex:
Duvan bemästrade jag utan några som helst problem för sisådär två år sedan. Då var jag smidigheten själv (!). Nu är jag… Ja, vad ska jag beskriva det som? Jag har inte dristat mig till att filma mig själv ännu, men jag skulle kunna tänka mig att det ser ut som nån slags blandning av triangle pose och stående hund, fast med tyngden på armarna och benen intrasslade, för att inte ramla ihop och bryta isär höfterna med våld. Nåt sånt.
Eftersom jag bara har kört några få olika sekvenser, fast ett antal gånger av varje, så är det positiva i det hela att jag faktiskt märker en klar förbättring, i små steg varje gång. Det är fortfarande ljusår kvar till att jag kan sitta i duvor utan stöd av armarna, men nu känns det i alla fall inte som att jag ska gå mitt itu längre. Jag kan långt ifrån säga att mina höfter och min ryggrad är glada och smidiga, men nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att baksidan av mina lår sak gå av som gummisnoddar när jag gör hundar och imiterar andra olika slags djur.
Mer yoga åt stelpinnarna!

Etiketter: ,

18 maj 2014

Solo med vagn

Det var inte igår jag gick en rejäl runda med vagnen. Iallafall inte med mig som vagnsförare. Men idag blev det en runda med bara En Liten En som sällskap. En runda som nästan kvalar in som träningspass för en kontorsråtta som mig. Vagn på grusväg och skogsstig är ganska bra bålträning, eller iallafall bålaktivering på lågintensiv nivå. En dryg timme gjorde att jag blev varm i kläderna, fick rensa huvudet och längtade efter ett ordentligt mellanmål.

Skönt hursomhelst att röra på sig ordentligt utomhus även om det inte blivit spring på sistone. Sjukstugan här hemma har liksom tagit på krafterna även för mig som verkar (*pepparpeppartaiträ*) vara den som kommit lindrigast undan bacillerna. Men detta till trots så går min majutmaning riktigt bra, över förväntan faktiskt. Hoppas nu bara att bacillerna fortsätter hålla sig undan!


Etiketter:

8 maj 2014

På den fjärde dagen sprang hon

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Verkligen inte. Jag hade tänkt morgonspringa i måndags. Men. Uppstigning 03.45 med en sjuk liten gjorde att det inte riktigt blev som jag tänkt. Tog med mig grejerna till jobbet och hoppades på lunchspring men var mer död än levande. Så jag tänkte om och flyttade springplanen till tisdag. Uppstigning 03.45 med en sjukare liten gjorde att det varken blev jobb eller spring då. Så jag tänkte om och flyttade springplanen till onsdag. Fick sova till 05.15. En ännu lite ynkligare sjukling gjorde att jag prioriterade att avverka arbetsdagen inklusive pendling så fort som möjligt och avstod springandet. Hoppades på torsdagsspring.
 
På den fjärde dagen blev det så äntligen av. Trots uppstigning 03.45. Det gick som man förtjänar efter en sådan uppladdning, men var ändå hur skönt som helst. Morgonluft i skogen. Lätt regn i håret. Lätta ben men väldigt tung andning. Tappad, men fort återuppsnappad bilnyckel. Hala rötter som anföll och trött huvud. Springabstinensen botad för några dagar i alla fall. Trevlig torsdag!


Etiketter: , ,

3 maj 2014

Triss i triset och plankboxar

Jag behöver hitta tillbaka till träningen så att jag ser till att den blir en del av min vardag igen. För efter en första jobbmånad känner jag mig verkligen försoffad. Inser hur mycket den där vardagsmotionen faktiskt gav. Den måste nu ersättas med nån form av träning för att jag ska må bra. För även om jag har ståbord på jobbet så kompenserar det inte för mina timslånga vagnpromenader och otaliga babylyft som föräldraledig.

Jag tror den största utmaningen är mental; att prioritera träningen och omvärdera träning och kanske mer se det som hälsobefrämjande åtgärder. Vara glad för det lilla och acceptera att även små pass gör att jag känner mig starkare, gladare och mer balanserad. Därför har jag utsett maj till Måttliga MängdMånaden. Något varje dag är tanken. För att hitta rutin och tänk igen. Klappa mig själv på axeln för varje litet steg tillbaka till mitt starka, glada jag som nästan aldrig är sjuk.

Först ut var en triss i triset med hantlar. Triset är tidseffektivt och jag valde övningar där jag knappt behövde byta grepp eller position, för att effektivisera ytterligare. 

Andra maj bjöd på plankboxar. Vanlig-sido-omvänd-andra sido. Kort och koncist. 

Igår valde jag yoga, och det var verkligen en känsla av att jag unnade mig! Det ska jag bli bättre att bjuda mig själv på.

Vi får se vad resten av månaden bjuder på, och hur länge jag hänger i den här gången. Tror som sagt det mest sitter i huvudet. Inte helt lätt det där; att ha samvete att prioritera sig själv. Men det är ju samtidigt bra för alla andra - jag blir ju så mycket roligare att umgås med resten av dygnet.


Så tänker jag från sofflocket iallafall...

Etiketter: , ,