Välbehövlig vilodag väntar

Nog för att jag trodde att jag skulle vara trött idag, men SÅHÄR trött?! Tror tanten håller på att bli gammal eller nåt... Halvsov i bilen både till och från jobbet (nej, det var inte jag som körde!) och det krävdes extra energi för att hålla hjärnan någorlunda vaken bakom skrivbordet. Puh... Och då kom vi ändå hem från avtackningen igår innan dygnet övergått i ett nytt.

Det enda som väckte mig lite var träningen. Sur och grinig och hungrig var jag innan, men lite mooooves gör nog tusingen alltid susen! Dessutom filmades vi idag (eller mest instruktören Sara som skulle söka till ett konvent), då måste man ju lura inte bara sig själv utan också omgivningen att man är pigg och duktig :-)

Nu är det i allafall dags för välbehövlig vilodag imorgon. Kommer firas med ett extratillkommet inslag: Landskamp i basket. Har faktiskt aldrig sett basket live i Sverige, bara i USA, så det ska bli kul! Hoppas bara att sömnen inte blir alltför mycket mer lidande. Jag tänker kompensera/förebygga storslaget idag och krypa till kojs redan nu, och läsa en bra bok tills den trillar ur händerna på mig. Bästa sättet att somna!

Tjejmilenvecka

Även den här veckan är det tävling inbokat. Tjejmilen på lördag. Jag har inte varit så sugen men nu känns det som att luften inte är så klibbig och fuktig längre. Efter lördagens lilla test så tror jag också att det faktiskt skulle kunna finnas chans att persa till och med. Om jag tar mig i kragen och sköter mig. Så här är det tänkt att veckan ska se ut:

Måndag: Oplanerad vilodag (är seeeeg som kola idag efter alltför lite sömn förra veckan)
Tisdag: Lunchlöpning. Troligtvis mellanvarvet med en extraknix, ca 8,5-9km. Sedan avtackning för förra chefen på kvällen, gääääsp vad trött jag kommer bli (även om hemfärd är planerad till kl 22)
Onsdag: Core + ShBam. Sent telefonmöte med USA...
Torsdag: Morgonmassage. Vila, ev inhandling av färgglada löparshorts, hehe
Fredag: Vila eller kort fartrunda på bara nån km. Uppfärd till Stockholm och hämtning av nummerlapp och sånt. 
Lördag: Hotellfrukost och sedan: SPRINGA som en tok runt Djurgården :-)
Söndag: Hemfärd, födelsedagsfirande för svärmor och så en tur på MTB eller racern, beroende på väder.

Däremellan också lite yoga när tillfälle bjuds.

Utöver det så hade jag först tänkt skriva att jag ska sova mycket. Inser sedan att det nog får bli "sova så snart tillfälle bjuds". Med både sociala och arbetsrelaterade kvällsaktiviteter planerade så får jag nog vara nöjd med det jag får.

Slänger sedan in extra mycket frukt och grönt på tallriken, en skvätt rödbetsjuice till frukosten (sägs ju öka uthålligheten, hehe), lite lagom påfyllning av vätskedepåerna på torsdag och fredag, och hoppas sen på det bästa. Toppar nog med knalliga kläder och svängig musik. Hej hopp!

Kraftloppet

Igår var det tävlingsdags och uppladdningen hade väl inte varit den bästa med jetlag som aldrig förr och så besök från Holland som också gjorde att det blev lite sömnbrist. Men man kan inte mer än göra det bästa av förutsättningarna och jag hade lovat mig själv att verkligen försöka ta ut mig den här gången. Testa gränser och ordentligt utmana mig själv, för det är jag dålig på. Komfortspringer mer än gärna, men att ligga på gränsen, eller rentav tänja på den, det gör jag väldigt sällan, särskilt inte några längre sträckor.

Vi hade ett avdelningslag i Kraftloppet (med vissa inlån utifrån), och välorganiserade ekonomer som vi är så hade vi en Excelfil med beräknade sträcktider så att folk skulle slippa stå och vänta vid växlingar onödigt länge och så att logistiken (som på Kraftloppet är en hel historia för sig själv) skulle fungera hyfsat.

Jag hade sträcka 5 av 10, vilket nog för mig inte är optimalt, jag hinner hissa upp mig alldeles för mycket av tävlingsandan omkring, och logistiken, och nervositeten. Men det är ju kul att vara med från starten också, så lite pulsökningar på förmiddagen får man ta.

Många fokuserade löpare i starten.

Min holländska på besök hade första sträckan, så direkt efter starten var det bara att lägga sig i bilkön upp till Lotorp för att hämta henne. Åt en halv macka och drack en del vatten. Kissnödig förstås. Dålig parkering i Lotorp, men långt i från sämst... Hann i alla fall se henne gå i mål och växlingen verkade gå bra. Ny tidtagningsmetod i år med små fippliga stafettpinnar kändes inte helt klockren men verkar ha fungerat bättre än senaste årens Racetimer-kaos. Bra sträcktid också, vi låg ca 2min före planen.

Åter till bilen och tillbaka till Grosvad för att förhoppningsvis hinna se darlingen starta, och gå på toa. Toa i mörker hann jag med men ingen växling. Vi ville inte vara sena i Sonstorp, där darlingen skulle gå i mål, holländskan vänta in honom och jag träffa kollegan som skulle ta mig upp till Barketorp där jag skulle starta. Ni hör va, logistik!

Fick förvånansvärt nog en riktigt sjysst parkering i Sonstorp och hann småtjata lite med flera i laget. Nu började solen visa sig också och det började bli varmt. Jag var törstig men tordes inte dricka mer innan starten. Redan kissnödig igen :-)

Vi hade innan undrat lite hur man tänkt lösa bilkaoset upp till Barketorp, där det var sträckor åt båda håll på en smal väg och därmed (vad vi trodde ) dubbla led med både löpare och bilar. Men arrangörerna hade faktiskt klokt nog dirigerat om bilar till Barketorp via Hällestad. Vi hade gott om tid tills jag skulle växla när vi ankom Barketorp. Fick blandade budskap via sms: "45 exakt" och "11.42 enligt min tele". Antingen 1 eller 4 min före schemat alltså. Jaja, spelade ingen roll, vänta skulle jag ju ändå.

Värmde upp och ruschade lite för att känna på kroppen. Piggare än jag väntat. Påminde mig själv att jag INTE skulle fega. På inga villkor. Jag skulle flämta och pusta i mål i Grytgöl, annars fick jag inte godkänt av mig själv. Tiden däremot var mindre viktig, det var att pressa mig som var målsättningen.

Växlingen kom och jag for iväg. Korsade vägen utan problem och kutade på i nerförsluten i början. Blev omsprungen av två herrar. Sprang om två. Kände att jag låg på gränsen men inte över den. Hade musiken i öronen och armbandet från Tjejmarathon på armen, det hjälper ju en del också.  Påminna sig själv om vad man ska göra. Spring!

Spring!

Första kilometern gick på 5.05. Lite väl fort! I allafall för 6,6km, för mig. Försökte sakta ner lite, men är det tävling så är det. Svårt att släppa efter. Blev omsprungen av en kille från Elkonsulten som fullkomligt flög iväg framför mig. Efter 2km började jag närma mig gränsen för vad jag pallade, på riktigt. Benen började faktiskt bli lite darriga och jag kände mig lätt spyfärdig. Uppförslut på uppförslut på uppförsbacke med lite plan "vila" däremellan. Tankarna på vift åt fel håll. Jag kan inte, jag är dålig.

Men, jag tog mig faktiskt i kragen. Lyssnade på musiken i öronen. Inte på mina flämtande andetag. Inte känna efter hur pulsen hoppat upp i halsgroppen. Kutade på precis under gränsen. Fokus på att våga göra det jobbigt. När jag sprang förbi skylten "3km till nästa växling" var det bara att för mitt inre lyssna på den där tjejen som glatt åkte förbi mig i Engelbrektsloppet 2009 och sa: Kom igen nu, man orkar alltid dubbelt så mycket som man tror!

Mer än hälften gjort. Bara 3km kvar. Det är ju inget! Sist jag slösprang så sprang jag nio! Tre med fart är ju snart gjort. Peppa mig själv, inte tänka negativa tankar. Ligga precis under spygränsen. Blev omsprungen av en Team Red Gold-löpare som glatt hejade. Sprang om en löpare som såg ut att ha det väldigt tungt. Höll lagplaceringen. Låg före tidsmålet.

2km till nästa växling. Lite långsammare kilometer men också backigare. Insåg att jag började knappa in på Elkonsulten. Kanske kunde jag komma ikapp och ta rygg på honom. Snålåka lite, hehe...
En hejande vätskekontroll på ett helt oförklarligt ställe noterade jag i förbifarten. Men vätskan lämnade jag till ultralöparna. Behövs ju inte på 6,6km direkt.

Undrade ett tag om jag kommit vilse men beslöt mig att följa Elkonsulten, som jag nu kommit ikapp. Låg bakom en stund och hade det gött. Men ruskade sedan om mig själv. Det ska inte vara gött! Du ska slita idag! Spring om nu! Sagt och gjort. När det vid foten av en backe kom en skylt med "300m till växling" drog jag om. Tänkte att han nog skulle ta igen mig i backen, som såg rätt kort ut. Men jag höll honom bakom mig. Sprang på i backen. Den fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Anade växlingsområdet. Det var uppför hela vägen dit! Hela vägen!

Elkonsulten fortfarande bakom. In i växlingsområdet. Kroppen skrek i varendaste cell. Hörde speakern säga något om spurtduell och försökte lägga in spurten, som jag faktiskt brukar kunna lägga in. Men inget hände. Inget extra kvar i kroppen. En röding gick om. Men inte Elkonsulten! Jag höll undan för honom hela backen! Lyckades få växlingspinnen att blippa och skickade iväg nästa kollega.

En löparhållning som helt klart har förbättringspotential. Rödingen tog mig i spurten...

 

Hållningen såg något bättre ut bakifrån

Pust! Stön! Hör i bakgrunden: Välkommen till Grytgöl, du ska få medalj också! Va? Öh, jaha... Pust pust... Dricka! Till min stora lycka hade de saltgurka också. Gött! En cola slank ner. Puh... Riktigt nöjd med hur jag lyckades pusha mig själv. Fegade lite en km i mitten men körde annars på bra tycker jag. Var lite snabbare än min utlovade tid. Vi hade tagit en minut till.

Efter att jag pustat lite var det dags att hoppa in i bilen igen och dra tillbaka till Barketorp. Insåg på vägen dit hur mycket svagt uppför jag faktiskt haft. Skuttade ur i Barketorp för att köra kollegan på sträcka 7's bil tillbaka till Grosvad. En liten Polo som jag kände mig som en hopknycklad John Cleese i.  Lyckades sedan hitta parkering direkt, väldigt förvånande.

Efter dusch och två hamburgare tittade vi på de två sista sträckorna och konstaterade att vi gick i mål på en tid 20 min snabbare än vi trott. Alla var nöjda med sina insatser faktiskt, och i stort sett alla var snabbare än de trott. Eller så hade de angett blygsamma tider för att slippa skämmas. Knasigt att det ska vara så...

Dagen avslutades sen i Norrköping på Manesa med några av kollegorna från de andra lagen från vår enhet, efter lite sightseeing med besöket.

Utsikt från Bergsbron, Norrköping

Sen vitlök och kryddor i mängder! Mums!

... och armbandets andra sida! Välförtjänt!

Dubbelpass

Velade faktiskt lite idag med om jag skulle träna. Dock inte lika mycket som igår. Kroppen protesterade inte heller. Kanske för att jag inledde med bästa gladpasset, ShBam med Sara :-) Att man kan bli så glad av musik, höftrullningar och rumpskak! Även om det var lite trångt för min smak.

Insåg sedan inför andra passet, nytt försök på CXWorx, att jag nog borde tagit med mig en handduk. Är det bara jag som svettas floder när jag tränar??

Nåja, såg en och annan med nån svettdroppe i pannan.

Bättre betyg för CX den här gången. Nu visste jag vad som var att vänta, och nu var det en bättre instruktör. Kommer definitivt att kännas i mage och rumpa imorgon! Gött!

Fyra dagar i rad med träning har det blivit nu, så därför blir det nog två vilodagar i rad nu. För på lördag är det farttest. Eller, faktiskt tävling! Kraftloppet. Inte hela, även om det skulle vara fränt att göra nån gång, men en delsträcka av de tio. Vi har faktiskt fått ihop ett avdelningslag på jobbet (med viss förstärkning utifrån). Kul kul, ska det bli! Det ryktas att det blir limegröna lagtröjor så då får det nog bli de knalliga gula Adizero Boston till.

Motsträvig

Idag har jag verkligen, verkligen, varit trött. Höll till och med på att somna framför ratten på vägen till jobbet. Jag vet, skulle låtit sambon köra, men vi var ju nästan framme...

På träningsschemat idag stod naturligt backpass, vilket innebär Östergötlands backigaste motionsspår, plus transportsträcka dit och hem. Gissa hur sugen jag var? Verkligen, verkligen inte alls... Jag hade en lång diskussion med mig själv:

- Det är nog bäst att du vilar istället, du har ju inte sovit ordentligt på typ en vecka.
- Men, du sover ju bättre om du tränat, pallra dig iväg nu! 
- Du kan ta det imorgon istället.
- Imorgon är det ju annan träning på gång, och resten av veckan begränsade möjligheter!
- Du kanske klappar ihop, inte värt att pressa sig.
- Du kan ta det lugnt, skönt att få luft och röra på sig!

Typ så...

När vi kom hem så kom jag på att jag ju faktiskt kunde testa och göra som jag läste att Carina gjort för nån vecka sedan. Ätit och sovit och sen sprungit. Sagt och gjort! Lax med salladslök och fetaost, bakat i ugnen, åkte ner i magen så fort det var klart och sedan en riktigt go' powernap på soffan. På med träningskläderna, och så iväg. Härlig, skön sommarkväll!

Men... Kroppen kändes kantig. Knäna stela. Hälsenorna lite bråkiga. Första transportkilometern gick på 7.08! Andra lite snabbare... Så dags för själva passet, fullsmäckat med backar. Inte gick det fort inte. Men det började bli rätt skönt. Ca 1km in på spåret mötte jag typ hela NocOut som verkade vara på gemensam träning. Kanske man skulle haka på nån gång, även om jag gillar mitt eget sällskap när jag springer, särskilt i skogen. Insåg att de inte såg så mycket snabbare ut än jag idag. Man kanske inte är snabbare en varm sommarkväll efter en dag på jobbet helt enkelt.

Matade igenom backarna en efter en, och faktiskt så var jag inte så slut som jag brukar när jag springer det varvet. Faktiskt, så började kroppen vakna efter sisådär 6km. Typ efter sista låååånga backen. Bara platt och nerför kvar hem. Nästan. Körde på lite men fick inget riktigt superflow. Fortare gick det i allafall och jag var hemma igen på under timmen. Skönt. Riktigt skönt att ha pallrat sig iväg. Även om kroppen fortfarande känns motsträvig och nog inte ger med sig förrän den får en ordentlig natts sömn. Ska försöka ge den det inatt. Igen.

Filosoferar på trappan efter passet. Kolla in min snygga blodåder i pannan ;-) Foto: M. Eklund

Surdegskungen

När jag är bortrest brukar sambon få i uppdrag att mata mina surdegar. Vetesurdegen har varit lite gnällig ett tag sedan jag startade om den för några veckor sedan. Inte riktigt velat bubbla utan mest varit seg. När jag kom hem såg den ut så här.

Foto: M. Eklund

Sambon heter numera Surdegskungen :-)

Yogainspiration

Om jetlagstrategin hjälpte? Nja... Tveksamt faktiskt. Sov oroligt, men i och för sig är det ett fall framåt att jag somnade relativt fort i allafall, även om jag sedan vaknade många gånger. Jag är rätt slut idag och ett kortare yogapass var ungefär vad jag kände att jag skulle orka.

Oftast försöker jag köra minst ett längre yogapass i veckan, antingen veckans gratispass från YogaToday, eller något av passen på min yoga-DVD "Våga Yoga". Ibland känner jag att jag inte har tid för pass som är längre än en timme, men att jag ändå vill yoga en stund. Tyvärr är jag ännu inte så pass självgående så att jag komponerar egna pass. Jag vill gärna ha någon som leder mig. Igår letade jag därför upp ett 30-minuters pass, som jag testade idag. Det var faktiskt precis lagom för dagen. En rejäl genomkörare på ganska kort tid. Även om jag måste erkänna att den där yoga-stämningen inte riktigt infann sig när man var tvungen att tjuvkolla på en instruktion. Jag gillar nog bättre när någon muntligen vägleder mig i yogan.

På resorna till USA brukar jag få lite nytändning i yogandet, eftersom jag brukar bjuda mig själv på ett nummer av Yoga Journal, som jag tycker innehåller många bra handfasta tips, övningar, ögongodis i form av yogakläder, och smarriga recept. Detta nummer var härligt tjejigt färgglatt (jag är sen som vanligt med trender och börjar äntligen tycka att rosa är snyggt...). Ofta tycker jag att amerikanska tema-tidningar är mer matnyttiga än svenska motsvarigheten. Skulle t o m kunna tänka mig en prenumeration.

Foto: M. Eklund

Det bjöd bland annat på ingående instruktioner hur man på ett korrekt sätt ska göra Stående Hund (så heter den väl på svenska??).

Downward facing dog. Foto: M. Eklund

Bra beskrivningar om små justeringar man bör tänka på för att belasta rätt och stretcha lagom i positionen, vilket jag alltid haft svårt för. Den förbaskade hunden brukar mest kännas jobbig i armbågarna. Men det tar sig, sa mordbrännaren... Övade lite igår, och mer under kortpasset idag, och nu känns det mycket bättre! Finns fortfarande förbättringspotential dock.

Min egen hund... Foto: M. Eklund

 

Kände mig trots allt rätt yogamör efter passet, och slumrade lite med ogräset runt äppelträdet när jag fått i mig lite mat. Den mest fridfulla (yogiska?) stunden på hela dagen.

Under äppelträdet. Foto: M. Eklund

Veckan i bilder

Det händer alltid mycket på resorna till USA, men de beskrivs nog bäst med bilder. Håll till godo.

Två SUP-paddlare utanför Liberty Station. Foto: M. Eklund

Utsikt från hotellet i El Centro. Utetemperatur: 46 grader... Foto: M. Eklund

Vila innan middag. I värmen MÅSTE man sätta upp håret mitt på huvudet så ofta man får. Foto: M. Eklund

China Steakhouse serverade Chimay i Moet Chandon cooler. Foto: M. Eklund

Utsikt från 24e våningen. Foto: M. Eklund

The Mugger i Seaport Village är bräddfylld med muggar, gärna med mer eller mindre kloka budskap. Foto: M. Eklund

Vårt hotell (det spegliga) som ingen utom vår PM i USA gillar... Everything under the sun. Foto: M. Eklund

Kvällssol. Foto: M. Eklund

Drakflygning i Embarcadero Marina Park. Foto: M. Eklund

Kollar på drakar med mitt mint-iste. Foto: M. Eklund

Utsikt mot Coronado Bridge. Foto: M. Eklund

De röda sandalerna från Nice som jag nu gick en kväll i och fick otäcka skavsår på lilltån av. Foto: M. Eklund

Mera drakar. Foto: M. Eklund

Foto: M. Eklund

På morgonpromenad. Foto: M. Eklund

Jetlaglöpning

Det är sällan jag lider av jetlag när jag åker till USA. Arbetstiderna är från supertidig morgon och de flesta går därför och lägger sig tidigt också, så det gör liksom inget att man vaknar kl 04. Men däremot när jag åker tillbaka brukar det ta ett antal dagar innan jag är i fas igen. Jag som normalt är kvällstrött får svårt att sova på kvällarna och vaknar helmosig i huvudet.

För ett tag sedan fick vi information från företagshälsovården med tips om hur man motverkar jetlag. De flesta finns här, och de flesta visste jag redan om, men att även träning på morgonen kan hjälpa var lite av en nyhet för mig och det testade jag idag. Efter frukost blev det därför en runda med syftet att sparka igång kroppen, framförallt lederna och musklerna, efter allt stillasittande. Och att undvika värsta jetlagen då... Lugn runda i "mystempo". För mig innebär det 4-3 tempo, dvs andas ut på 4 steg, in på 3. Har läst någonstans, minns tyvärr inte var, att det är bra att göra ett helt andetag (in + ut) på udda antal steg, eftersom man då varierar vilket ben man "blir klar" på och därigenom ska få bättre balans i kroppen, så att t ex inte högerbenet alltid får "sista steget". Var säkert i något yogasammanhang :-)

Hursomhelst, tanken var alltså att om tempot eller lutningen (eller både och!) gjorde att jag fick övergå till 3-2 andning så skulle tempot sänkas. Egentligen räknar jag inte andetagen när jag springer numera (gjorde det en del i början eftersom Lotorpsmassören då sa åt mig att andas ut på fler steg än in, för att få ut slaggprodukter ur lungorna) utan jag kör automatiskt udda antal steg per andning och märker mer på känslan i kroppen och andningen när det övergår från 4-3 till 3-2.

Hursomhelst igen (jetlagen har väl inte riktigt släppt, lite vimsig här, skulle ju skriva om jetlag, inte andning...), kroppen kändes mycket piggare än jag förväntat mig, även om det var varmt och klibbigt ute. Sprang min "lätta runda" genom centrum, upp på kanalbanken, ner till Ljung och så 3km uppför för att komma hem igen. Totalt en dryg timmes riktigt lugn löpning med skön musik i öronen. Eftersvettades som en tok efteråt och var supertörstig i flera timmar, trots förebyggande Resorb.

Eftermiddagen blev sedan rätt lugn. Försäsongshockey på teve, skogspromenad med darlingen och hans mamma, och massa frukt till middag. Vi får väl se om jetlagen ger sig snabbare den här gången...

Sitter still

Nu har jag banne mig suttit still för länge! Det är det värsta med de här tjänsteresorna. Drygt två timmar i bil från El Centro, så en natt i San Diego. Lyckades klämma in morgon- och kvällspromenad men eftersom vi har en sjuk kollega med oss låg prio på att underlätta för honom.

Från att vi klev in på Lindbergh Field i San Diego till att jag kommer hem kommer det ha gått 23 timmar sedan jag fick en nypa friskluft eller rörelse. Huh!

Men bara knappt två timmar kvar nu, ägnar dem åt lite allmänbildning.

Are you one of the olympics?

På flyget igår (från London) fick jag frågan i rubriken från en av flygvärdarna. Med följdkommentaren: "I thought you were, since you're tall."

Kunde inte undgå att svara (med glimten i ögat): Is being tall the only criteria for participating in the olympics?

Han såg lite förvånad ut över frågan och tillade: Well, you kind of look athletic too...

Man kanske kan kvala till landslaget baserat på utseende då? Frågan är bara vilket landslag? Och hur lång tid det tar innan de upptäcker att skenet kan bedra :-)

Numera har jag för övrigt träningsklädena i handbagaget när jag åker hit. Så man kan morgonträna även om väskan skulle komma bort, vad ska man annars göra när man vaknar 4.45??

Var nästan ensam i hotellets gym och joggade en timme på löpbandet utan större ansträngning. Eftersom jag hade en stor avstängd tv-skärm framför mig, som avspeglade delar av min överkropp, fokuserade jag lite extra på hållning och armpendling. Skönt att ha fått åtminstone ett löppass här, resten av veckan lär det vara för varmt...

Tog sen för mig ordentligt av hotellfrukosten. Bäst att passa på, de kommande dagarna är det mest sockriga slibbiga saker på frukostbuffen.

Äppelfrossa

Vi har så himla mycket äpplen på vårt äppelträd! Sådär så grenarna nästan tyngs ända ner i marken.

Äpplen! Foto: M. Eklund

Så jag plockade en del för att lätta på tyngden för det stackars trädet (även om de kanske inte var så där riktigt sötmogna som när de är som bäst). Bakade äppel- och russinbröd från favvoboken Bröd från Brunkebergs bageri som var riktigt gott!

Foto: M. Eklund

Sen blev det en gluten- och sockerfri (nåja, honung är väl egentligen också socker...) äppelpaj med hemgjord vaniljsås.

Äppelpaj! Foto: M. Eklund

Pajen görs såhär:

4 äpplen

1/2 dl olja

3/4 dl malda cashewnötter

1/2 dl malda hasselnötter

3/4 dl kokosflingor

honung

kanel

kardemumma

Sätt ugnen på 220 grader. Blanda olja, nötter och kokos till en smuldeg. Skala och skär äpplena i tunna klyftor. Bred ut hälften i en pajform. Ha på kanel och kardemumma efter tycke och smak. Strö över hälften av degen och ringla över honung. Gör om samma sak med den andra hälften. Grädda i nedre delen av ugnen i 20 min. Servera med vaniljsåsen.

En dag i skogen

Återhämtning har varit temat för dagen. Har skrapat ihop 4,5 timmar träning den här veckan och det fick räcka med tanke på allt jobbstrul, sömnbrist och annat. Bästa återhämtningen görs i skogen. Bland kantareller och blåbär!

Snabb cykeltur

Vill passa på att vara ute så mycket som möjligt nu innan jag ska vara instängd på tjänsteresa några dagar. Så idag var en tur med racern planerad. Först sovmorgon.

Trodde jag skulle vakna tidigt eftersom jag somnade så tidigt, men jag sov 10 timmar! Herregud så skönt! Första gången på jag vet inte när som jag vaknar av mig själv och känner mig utvilad. Åt stor frukost (yoghurt med müsli och nektarin, ägg, kaffe, hembakt smörgås, ett glas vatten och så den dagliga lilla skeden honung) som vanligt och stack sedan iväg, med något reviderad klädsel efter att jag känt hur varmt det var ute.

Samma runda som sist stod på schemat, den är ca 4mil, vilket kändes lagom för att hinna resten av det jag planerat. Benen kändes förvånansvärt pigga och egentligen kändes hela kroppen rätt fräsch. Nästan ingen vind heller, vilket gjorde att det gick rätt fort. Faktiskt ovanligt fort för att vara jag. Trots avsaknaden av draghjälp från darlingen. Så när jag märkte att det var hastighetsrekord på gång kunde jag ju inte hålla mig från att ligga på hela vägen hem. Kräma ur benen ganska ordentligt. Trycka upp pulsen lite mer än jag brukar när jag cyklar (jag har ju en tendens att mest njutcykla...). Och visst blev det snabbare än det brukar! Därmed inte sagt att jag på något sätt är snabb. Men det var kul!

Utsikt in mot Linköping. 5km cyklade.

Fast jag missade att stanna vid vedugnsbageriet den här gången också. Jag övervägde att svänga in där, men grusväg riskerar ju att göra att racern får "ont i fötterna". Och med lite eftertanke så kom jag fram till att jag tycker ju faktiskt inte ens om vaniljbullar. Oavsett hur goda de är! Fast kanske måste jag ändå lura dit sambon nån gång. Han gillar dem ju.

Fredagsröj

Rubriken syftar egentligen till att beskriva dagens träningspass, men när jag tänker efter, så har nog hela dagen varit röjig. När jag känner efter så kommer jag ännu mer fram till att det nog varit rejält röjigt. Särskilt huvudet känner det..

Hursomhelst, under röjet på jobbet så kände jag mer och mer ju längre dagen gick att jag verkligen, VERKLIGEN behövde få röja runt på ett danspass efter jobbet. Vicka på höfterna, hoppa, snurra och bara låta musiken svepa mig bort. Låta musiken ta mig med till fjärran platser där rytmer, musik och dans dominerar tillvaron. Sååå välbehövligt! Ren och skär återhämtningsträning för mig, upptäcker jag varje gång jag unnar mig att gå på de passen. ShBam var det idag, och eftersom ganska få var där (många var väl hemma och kollade på handboll) kunde man verkligen ta ut svängarna utan att ramla in i en hög av ben och armar. Kanoners! (som man skulle säga på "öschötska" om man nu skulle ha den läggningen...)

Efter endast en arbetsvecka efter semestern så inser jag att det behövs röj i arbetslivet också. Jag vet bara inte riktigt ännu hur jag ska göra verklighet av det ännu. Idag var också en ovanligt röjig dag med mycket rotande, ringande och fixande. Situationer som får mig att inse att jag är på rätt spår i tankarna jag haft under semestern. Situationer som får mig att inse att den enda som är beroende av att jag gör något åt tankarna är jag själv. Att man ibland måste ställa sig frågan för vems skull man gör saker och om det är värt den energi man lägger ner på det. Om det ger energi eller bara tar energi. Det sistnämnda är inte hållbart i längden. Och det är så det ofta är i nuläget. Att jag insett det är ett steg i rätt riktning. För då kan jag ju göra något, förändra. Istället för att sitta och riskera att bli bitter. Det gagnar ju verkligen ingen.

Veggovecka

Utan att jag egentligen tänkt på det eller avsiktligt planerat det så, så har den här veckan blivit en riktig veggovecka. Sambon är på tjänsteresa vilket innebär att jag kan äta precis vad jag vill. Och då väljer jag tydligen omedvetet bort kött, åtminstone rött kött. Åt ju förvisso en kycklingfilé till middag häromdagen. Men generellt har det blivit mycket grönsaker, och frukt. Tydligen så mycket att mina kollegor undrar vad som händer. Tycker inte det är så annorlunda mot vad jag brukar men kanske är det av leda (det är ju rätt lugnt fortfarande) de har tid att kolla in vad andra äter.

Hursomhelst, jag har ju en period varit vegetarian, och på senaste tiden har jag varit rätt sugen på att återgå till mer vegetarisk mat. Jag tycker liksom inte kött är så gott ens. För att inte tala om alla konstiga processade korvar och annat suspekt man stoppar i sig. Är det inte lite knasigt när kollegorna undrar vad som hänt om man äter mer råvaror än man kanske brukar? Borde det inte vara tvärtom, så säg!? Ibland tycker jag att det är en galen värld vi lever i. Välkonserverade lär vi vara när vi dör i allafall...

Igår lagade jag mumsiga kikärtsbiffar och de fick avundsjuka blickar i lunchrummet. Jag var lite skeptisk till dem när jag lagade, men de var verkligen jättegoda! Och jag var så där lagom mätt efteråt. Inte supermätt i en halvtimme och sedan sugen igen. Perfa, särskilt eftersom det blev övertid idag (igen). Har annars festat på Västerbotten- och kantarellpaj, sallader, och massor med frukt. Idag kom första Ekolådan efter sommaruppehållet så nu har jag verkligen ett berg med frukt hemma.

Vindruvor, nektariner, äpplen, päron, bananer och plommon

Fruktsallad till middag blev det.

En smoothie eller två ska jag nog få till det närmsta dygnet också. Sen funderar jag faktiskt på att frysa in en del och ha till framtida skapelser. Det känns ju så dumt och slänga och jag får ju verkligen ligga i annars om jag ska få i mig allt ensam innan det ruttnar...

Till veggo-saken hör också att magen mår så bra av mindre kött. Min mage, som i och försig klarar det mesta, mår som bäst när den får mycket frukt och grönt. Darlingen hävdar bestämt att det är tvärtom, nämligen att magen trivs allra bäst när den får falukorv och makaroner. Tur (och intressant) att man är olika!

Om att springa ensam i skogen

En av de saker jag såg fram emot mest när vi åkte till Säfsen förra veckan var att få springa långpass för mig själv på stigar i skog och lågfjäll. Gav mig också ut på ett sånt pass men det blev inte alls som jag tänkt mig. Faktiskt verkligen inte alls. Direkt efteråt tordes jag inte skriva om det. Sedan har jag funderat en del kring det och det väcker en del frågor, framförallt kring det här med att springa ensam i skogen som tjej.

Hursomhelst, min utsedda runda var 23km. Planen var att spendera förmiddagen på Skifsenleden med vatten och lite nödproviant i väskan. Nattens ordenliga åskväder med åsknedslag precis bredvid stugan gjorde att jag inte var direkt utvilad, men ville mest komma ut, få massor med friskluft och vara för mig själv på fjället/i skogen.

Sambon, som är NÅGOT snabbare än mig låg i förväg, och ringde nästan innan jag nått leden. Genomtramp till knäna på första spången varnade han för. Sjöblöt innan första kilometern passerats. Jag tog därför, efter inrådan, grusvägen runt myren för att minska vätan, men hade då problem att hitta leden. Ringde igen och blev guidad rätt. Det gick rätt brant uppför de första 2km, precis som ledbeskrivningen utlovat, vilket gjorde att jag tog det LUGNT. Tog ett fotostop på toppen av höjden och upptäckte då ett missat samtal från darlingen.

Utsikt från höjden. Foto: M. Eklund

Ringde upp och fick rapport om sumpmark, blöta, myrar och obefintliga stigar. En skoterled avsedd för vintertrafik helt enkelt, trots att ledkartan sade vandringsled. Intressant led, detta, tänkte jag. Blir nog ett långsamt pass det här. Särskilt om man ska snacka i telefon varannan minut... Skrattar för mig själv och fortsätter.

Uppe på kalhygge nr 2 hör jag någon tjoa. Tänker inte så mycket på det först utan tror det är sambon som tagit till verbala förvarningsmetoder om kommande hinder. Håller därför lite uppsikt och skuttar vidare.

Plötsligt hör jag ett galltjut från höger och anar två mansfigurer en bit bort. Den ene har orangea byxor så jag tar dem för jägare/skogsfolk och stannar upp. De skriker igen, något otydbart. Jag hojtar tillbaka och undrar vad de vill. Får inget svar. Står en stund och undrar vad de försökt varna mig för. Hund? Älg? Björn? Tassar vidare...

Då hojtar de igen, och rör sig mot mig. Skriker något som låter som "jag skjuter". Nu börjar jag bli lite rädd. Vad ÄR de för typer? Vad försöker de varna mig för? Har jag hamnat mitt i deras jakt? Varför sa inte sambon något? Och förresten så är det väl inte jaktsäsong nu?? 

Bestämmer mig för att vända om och ta en annan runda istället. Inte värt besväret att försöka rota närmare i vad de håller på med. Särskilt inte ensam. Tjej.

Vänder på klacken och joggar neråt. Efter en liten bit så hör jag tjoande igen och någon som skriker "Ge dig för FAN!!" Ser en av figurerna, nu på min vänstra sida eftersom jag vänt om. Samma avstånd ungefär, typ 50-70 meter bort. Han ser ut att ha en ölburk i näven. Jag ropar tillbaka igen och undrar vad de vill, vad det är frågan om. Får något otydligt ropande till svar men sen inget mer, trots upprepad fråga från mig. Mannen går åt mitt håll och nu blir jag riktigt tokrädd!

Rycker fram telefonen igen och FLYGER neråt på stigen! Ringer sambon och hinner tänka att de nog inte kan springa ifatt mig om jag lägger benen på ryggen! Bara de inte får för sig att skjuta eller något! Fulla jägare eller folk med vapen eller vad de nu är. Inte säker på att de ropade på svenska heller. Fulla bärplockare??

Får inget svar hos sambon och pratar in ett flämtande meddelande i farten om att jag vänder hem. Han ringer upp innan han hunnit höra nåt meddelande. Jag kutar på i max och försöker samtidigt förklara vad som hänt. Han vill vända och komma ifatt mig. Jag vill att han ska hålla sig undan. Men vill ha honom i örat som trygghet om de kommer efter. Hör skrik bakom mig. Snubblar framåt. Försöker se upp för alla rötter, stenar, dypölar. Prata samtidigt. Stressad sambo i örat...

Når skogen från kalhygget. Måste ner, ner, ner, fort, fort, fort! Prat samtidigt i örat. Inser att jag kommit till ett elljusspår och inte ritkigt vet var jag är. Lokalsinnet styr och jag fortsätter i full fart. Snubblar ut på en grusväg och ser stora vägen. Pratar, pladdrar i luren. Pustar ut! Vägen känns trygg. Lovar sambon att vända hem till stugan. Får honom att lova att ta det försiktigt och höra av sig om var han tar vägen. Joggar tillbaka och använder backen upp till stugan för att rusa ur adrenalinet ur kroppen. Pust... Andas... Undra vad som hände... Dricker lite vatten och andas lite mer. Funderar ännu mer och börjar undra vart sambon tagit vägen. Svärmor kommer, hon jobbar på rättspsyk. Hon säger att jag gjorde rätt som flydde fältet för man vet aldrig vilka galningar som går lösa.

Går och möter sambon som fått utslag på hela benen av allt myrvatten. Inte sugen på att springa mer han heller. Vår 23km-runda blev knappa 6km. Med rejält hög puls för min del!

Fortfarande så här nån dag efter så undrar jag vad det var för typer där i skogen. Sambon såg inga på väg tillbaka men dock en skum bil på en skymd skogsväg. Dagen efter såg vi några ukrainska bärplockare i hyfsat samma område. Det kan ju också som sagt ha varit jägare som försökte varna för något, eller fått korn på något och tyckte jag störde. Bäst att hålla sig ur vägen i såfall, jaktolyckor har ju hänt förr...

Kan också ha varit fulla turister, bärplockare eller lokala raggare kanske? Det som gjorde mig misstänksam framförallt var ju att de inte svarade på tilltal och frågor. Om de var utländska är ju en sak, men annars gör väl en normal människa det i skogen? Svarar alltså.

Kan ju faktiskt också ha varit några som behövde hjälp, men då borde de ju ha ropat även på sambon som också sprang förbi två gånger. Jag hoppas att det INTE var det, för man vill ju inte vara den som springer ifrån en nödställd för att man är lite harig. Men om de ville ha hjälp borde de ju också ha svarat!

Just det skumma beteendet gör att man ju undrar lite. Varför bara tjoa på en ensam TJEJ? Samtidigt som jag tycker det är sjukt att man ens tänker tanken att man skulle kunna bli överfallen på en löprunda i skogen. Både att jag faktiskt tänker tanken, och att det finns anledningar att jag tänker tanken, eftersom konstiga överfall faktiskt händer. Ska jag inte kunna röra mig fritt i skogen bara för att jag är TJEJ? Visst, mina egna tankar begränsar mig, och visst, jag är nog mer osäker på stigar och i skogar där jag inte riktigt hittar, men jag känner ändå att "better safe than sorry"!

Så här när jag är tryggt hemma igen så känner jag mig lite som att jag var lite harig. Men kanske är det bra att vara försiktig ibland. För även om jag har mina löparben att springa ifrån galningar med så kan de ju ha andra metoder, särskilt om de kommer nära. Den här gången var det nog heller inte någon varning det var tal om, eftersom sambon passerade utan att få någon. Jag tycker på något sätt att det är en skruvad värld vi lever i där det faktiskt händer skumma saker i skogar (och inte bara där för den delen). Jag vill kunna uppleva skogens lugnande sus utan att behöva oroa mig för vem som ligger i busken. Men tills jag vet att skogen är säker så tar jag det säkra före det osäkra och går inte ensam fram till två främmande karlar på ett kalhygge 3km från närmaste väg. Tyvärr... 

Lunchintervaller

Löparglädjen har verkligen återvänt och jag satt nästan och hoppade på stolen på jobbet i väntan på mina planerade lunchintervaller på bana! Har det ganska lugnt på jobbet den här veckan och passar på att ta lång träningslunch, och tänkte utnyttja de fina och relativt nya löparbanorna vid Arena Grosvad. Såhär innan skolorna börjat igen så är det ju ingen risk att de är upptagna tänkte jag. Särskilt inte runt lunch...

Tji fick jag!

Värmde upp väldigt lugnt med först en rask promenad genom området (tydligen brandlarm på Curt Nicolin-gymnasiet upptäckte jag) och sedan lugn jogg i någon kilometer. Framme vid Grosvad med humöret på topp. Vad ser jag då? Det kryllar av ungar! Nån fotbollsskola eller liknande verkade det vara. Kände mig sådär som när man lätt disträ gått in i fel mötesrum och oberört försöker vända så diskret som möjligt. Småjoggade vidare och reviderade min plan. Asfalten på cykelbanan mot Lotorp fick det bli istället. Även om vaden inte gillar det och inte huvudet heller, men jag var sååå sugen på lite fart!

Och fart blev det. För att vara mig alltså. Planen var 400-ingar i 5.40-tempo för att se hur det kändes. Det blev visst 5.22-tempo visade det sig när jag laddade upp passet. 10st 400m intervaller med 1min gå-vila emellan. Totalt drygt 8,6km. Inte så illa för att vara ett lunchpass! Riktigt fint och lummigt kring cykelbanorna var det också, och lite sol på näsan blev det.

Kombinerade sedan nedjoggen med att lunka förbi och boka in två massagetider de närmsta veckorna, ska bli riktigt skönt. En för gam-kontorsnacken och en för benen.

Lagom när jag duschat klart och satt ner rumpan på kontorsstolen igen så kom regnet. STÖRTREGNET! Ibland har man tur...

Semestersammanfattning

Årets semester var verkligen välbehövlig. Så här i efterhand så känns det som att jag skulle ha behövt minst två-tre veckor till, eller så borde jag nog ha sjukskrivit mig sista veckan/-orna innan semestern. Det tog ett bra tag innan livsandarna på riktigt började återvända, men nu, lagom till att vardagen återvänder, så känner jag mig som jag igen. Årets semestertema har varit återhämtning och det har det verkligen bjudits på också, även om det inte i alla stunder har känts så. Tänkte sammanfatta vad som får mig att få krafterna tillbaka.

Träning
När jag summerar har semestern innehållit i snitt drygt fem timmar träning per vecka. Det är hyfsat mycket för att vara mig och är en stor del i att ge mig energi. Jag har en plan för hur det ska fortsätta, men så här har det sett ut de senaste fyra veckorna:

• 47,16km löpning (varav drygt 28 km den senaste veckan)
• 89,31km cykling (varav knappt hälften MTB, resten på racern)
• 66 min styrketräning (framförallt core-träning och knä-rehab)
• 80km fjällvandring (framförallt återhämtning för själ och sinne)
• 55 min Zumba (jiiiha!)

Sömn
Överlag 8,5-9 timmar per natt men vissa nätter mer (rekordet är 11 timmar!), vissa mindre (pga stökiga fjällstations- och vandrarhemsnätter). Gör verkligen susen och om jag ser till att ta mig själv hårt i örat varje kväll så är det nog faktiskt möjligt att även i jobbveckorna få ihop 7,5-8 timmar per natt

Mat!
Jag älskar att äta, och när jag är borta hos andra på mat så går jag ofta hungrig därifrån för jag törs inte äta dem ur huset. Särskilt om darlingen också är med, så får man hålla igen, för han är nästan ännu värre än jag... Mycket mat blir det alltså! Semestermaten har innehållit mycket grönt, egenplockade bär, fisk och kyckling och mindre av rött kött, snabbmat och processade livsmedel (förutom nu sista helgen då vi småbarnsanpassade lite och fick i oss en del korv och mamma Scans). Fortfarande inget godis (sedan årsskiftet) men en del ljuvliga hembakta skapelser som kladdkaka. Faktiskt (eller ja, det är ju vanligt för mig, men tycks inte vara det för andra) bara totalt två glas vin och massor med vatten!

Dagens middag: Stekt kyckling, halloumi och en sallad med ruccola, spenat, avocado, citron, tomat, gurka, mango och pumpafrön. Foto: M. Eklund

Upplevelser, intryck och tankar
Det har varit en del tankar att smälta. Fundera, bearbeta, drömma, göra planer. Det är fortfarande inte färdigt i huvudet på mig, men grova former börjar anas i fjärran och förändringens vindar kommer nog att dra in, även om jag tror att det nog kommer att ta sin tid.

Vi har hittat på avkopplande saker som hamnar på upplevelsekontot att tänka tillbaka på en gråmulen novemberdag. Fjällvandring (som förvisso var tidvis gråmulen men ändå...), tillsammans-löpning, familjehäng, nostalgiaftnar, fikaturer och trädgårdsupptäcksfärder.

Och så till sist: en massa frisk luft! Varje dag! Det är verkligen något jag måste försöka ge mig själv även framöver. Man märker en så markant skillnad nu när första jobbdagen avverkats och det suttits inne på rumpan en hel dag. En lunchpromenad till trots så skriker kroppen och framförallt huvudet efter mera luft. Utrensning och nystart på nåt sätt.

Njutarpass i Säfsen

Insåg lite förvånat när jag knäppte av klockan efter dagens pass att jag faktiskt fått ihop nästan tre mil löpning den här veckan, och det är mycket för att vara mig just nu.

Ändå känns kroppen inte särskilt sliten. Visst, efter dagens pass har jag känning i ena vaden igen (jädrans asfalt!). Och visst, jag kommer nog ha träningsvärk i låren imorgon efter att ha tagit mig upp för Säfsens egen mördarbacke två gånger. Men jag är inte sådär slut som för någon vecka sedan.

Dagens pass blev veckans längsta, och härligaste. Morgonbabbelpass med sambon i lagom tempo för mig. Tyfors-rundan längs en gammal banvall i frodig Dalaskog och första gången vi faktiskt sprungit tillsammans. Tänk att det skulle behövas en riktigt obehaglig upplevelse i skogen igår (rapport kommer när jag kommit hem igen...) för att vi skulle ta oss samman och faktiskt tycka att det var bra att kuta i varandras sällskap. Efter dryga 11km vinkade jag av honom (han skulle utforska skidbackar i 14km till) och tog mig an den hemska backen, som visade sig vara ytterligare en dryg km. Inte konstigt jag tyckte den var jobbig! En hel kilometer ganska brant backe liksom! På bilden nedan har jag sista knycken kvar.

Åter i stugan lyxade jag till det med lite plankor och rejält med stretch (för en gångs skull) och känner mig nöjd. Ser nu resten av dagen ur en 2,5-årings ögon (förutom när jag lagom hann se Lisa Norden spurta till sig triathlonsilver) och väntar på rejäl buffé till middag!

Dagen som försvann?

Vissa dagar har en tendens att bara försvinna förbi ganska obemärkt, och idag var en sån dag. Jag funderade lite varför men kom nog inte egentligen fram till någon orsak eftersom det ändå varit en bra och inte alltför händelselös dag.

Kanske är det sådana dagar då jag inte direkt tränat som känns lite färglösa. Jag rev ju bara av ett par plankor i farten. Typ. Sambon brukar ju säga att en dag med träning är en dag med mening. Men meningslös var den nog ändå inte, trots brist på träning.

Bara inget direkt spännande inplanerat. Ett bakexperiment stod på agendan, men det gör det ju å andra sidan rätt ofta. Mindre lyckat den här gången, vilket faktiskt hör till ovanligheten och därför borde gjort dagen speciell oxå. En särdeles lös deg som mest föll i bitar som färdiggräddad. Även om brödbiten fortfarande var god och säkerligen blir uppäten. Däremellan packning av väskor, bokning av resa till roligheter senare i höst och lite hemmafix.

Nostalgiafton i Vadstena avslutade dagen som bara försvann. En väldigt fin kväll och mycket folk och bilar. "Borta bra men helväck bäst" var en bildekal att minnas... Så om man bara tänker efter lite, och kanske lever lite mer i nuet, är ju även sådana här dagar inte "försvunna".