Lite längre

- av glädje, i balans, med energi

18 juni 2012

Hej gymmet!

Det är säkert två månader sedan jag var på gymmet och tränade. Eller åtminstone en. Det blir liksom inte av när det är varmt ute och man bara kan ta på sig ett par skor eller ta ut cykeln ur garaget och dra iväg på en runda. Eller styrketräna i trädgården för all del! Men idag var det dags för återseende eftersom nya grepp behövdes för att få mig på träningsbanan igen - jag lyckades ju bara skrapa ihop ett enda träningspass (en skruttig joggingtur) förra veckan. Var liksom så osugen på att träna som man nånsin kan bli.

Men idag kändes det lite bättre och när sambon ville "sträcka ut ryggen" som han kallar det (styrketräna), så hakade jag på. Uppvärmning på crosstrainern och så insida och utsida lår, framsida lår med fokus på knärehab, rygg, axlar, hamstrings och lite plankor. Inte jättestrukturerat på något vis men ändå ett träningspass som kvalade in i träningsdagboken. Kontorsnacken behöver sånt om inte annat.

Så förhoppningsvis blir det lite nya tag den här veckan så att jag lyckas klämma in nån jogg- och cykelrunda, yoga och förhoppningsvis en stor dos paddling till helgen, om bara vädret blir OK eller bättre.

Etiketter:

15 juni 2012

Så nära men ändå så långt ifrån

Tog tåget till Stockholm i förmiddags. Tåget verkade vara i ungefär samma skick som jag. Segade sig fram, och ungefär en gång i halvtimmen gick en säkring så de var tvungna att stanna en stund och byta den.

Så känner jag mig också för tillfället. Håller inte hastigheten, måste stanna och pusta ibland och blir därmed försenad. Efter min senaste joggingtur undrade min kära sambo om jag sprungit vilse för det tog så lång tid innan jag kom hem, tyckte han...

Återigen är jag lite fascinerad över hur tydligt kroppen signalerar. Egentligen är jag ju i rätt bra form. Jag menar, jag skulle ha sprungit 50 km imorgon, ett Malinthon som en bekant kallar det. Med världens finaste nummerlapp som jag ändå hämtade ut. Men som jag innerst inne vet att jag inte kommer få användning för. Eftersom kroppen har annat för sig och därför inte vill låta mig orka. Hur mycket hjärtat än vill!

Jag var så nära att göra ultradebut, och har ändå trots allt slagit längdrekord i vår. Men som ovan nämnda bekant sa - det är bara en tidsfråga innan du gör ett riktigt Malinthon. För att inte tala om min kloka vän Åsa som påminde mig om att springa finns det fler chanser till, men du har bara en kropp!

Just nu, känns ultradebuten långt borta, men det är nog så, att den kommer att ske. För jag är seg, envis, uthållig, tjurskallig och lite tokig. Jag har bara inte samvete och ork att vara det just nu.

Etiketter: ,

Ett svårt beslut

Jag har bestämt mig. Tror jag. Är nästan säker på att jag har det. Men helt säker är jag nog inte förrän starten har gått imorgon och jag inte är en av de dryga femtiotalet tjejer som stuckit iväg. För vilja är för min del ofta mycket större än förnuftet. Vilket många gånger är en fördel eftersom jag därigenom gör en massa saker som jag inte skulle fått chansen att uppleva om jag låtit förnuftet styra. Men ibland kan det ju också vara en nackdel. När man borde se lite långsiktigt och inse att det kanske verkligen inte är så bra att alltid kasta sig ut i galenskaper. Den här gången har jag försökt vara förnuftigt. Även om det är supertråkigt. Ett av de svåraste beslut jag har tagit.

Av alla lopp jag ställt upp i som jag kan komma ihåg, kommer Tjejmarathon vara det första jag inte kommit till start i. Det har hänt en gång att jag inte kommit i mål, på Vasaloppet 2008, men startat har jag alltid gjort! Därför känns det extra svårt att avstå. Eftersom Tjejmarathon verkligen är en sån där grej som tilltalar mig på alla plan! Det utmanar föreställningen att alla tjejlopp "ska" vara kortare än de vanliga loppen (alla Klassikerloppen t ex), vilket jag alltid tyckt varit väldigt bakvänt. Därför har jag av princip vägrat att delta i tjejloppen och alltid kört de "riktiga" (förutom Lidingö Tjejlopp som jag sprang förra året bara för att se hur jobbig sista Lidingö-milen var när man inte har två mil i benen). Så ett tjejlopp som är längre än ett "vanligt" marathon slog ju verkligen an en sträng hos mig. Dessutom är det ju för en så god sak! Insamlingen till Panzisjukhuset och de behövande kvinnorna där var liksom pricken över i-et som gjorde att jag inte kunde motstå att anmäla mig.

Det har gått förvånansvärt bra att samla in pengar. Trodde inte så många i bekantskapskretsen skulle sponsra mig, utan mest tycka att jag som vanligt var galen som ger mig på så långa lopp. Men det har kommit in pengar från flera olika håll. Även om framförallt mina kollegor nog mest tycker att jag är knäpp. Senast igår fick jag kommentarerna "det är inte NORMALT" och "VARFÖR skulle man vilja göra nåt sånt" på jobbet. Tja, vem vill vara normal? Och svaret på varför-frågan är ju jättelätt: För att man kan och för att det är KUL!

Men som sagt, av olika anledningar kommer jag (nog) inte att starta imorgon. Jag kommer ändå att åka upp till Stockholm idag (tåg och hotell är ju ändå bokat) och kanske mingla lite med de andra tjejerna i eftermiddag. Kanske, om Annie och Madde behöver det, hjälpa till vid sidan av imorgon. På något sätt ändå få uppleva loppet från sidolinjen. Känna att jag bidragit på något sätt. Vi får se hur det blir.

Och hörni; insamlingen är fortfarande öppen, så om det är någon som vill sända en tanke till Kongo, gå in här och läs hur ni gör!

Etiketter: , ,

12 juni 2012

Burt's Bees!

Till min stora lycka finns nu Burt's Bees produkter i Sverige. De har funnits ett tag på I Love Burt, men utvalda produkter finns nu även på Addnature. Tidigare har jag bunkrat dessa när jag varit i USA och tackar min kompis Karin som tipsade mig om Burt's från början. Luktar underbart, gör underverk för huden, är ekologiska och innehåller mindre tillsatser än sånt man vanligtvis hittar i affären. Just därför är dock hållbarheten något kortare, så man får se till att inte bunkra FÖR mycket...

Etiketter: ,

10 juni 2012

Att minnas och att glömma

Förra helgen och början av veckan var jag och sambon i Nice. Strosade runt. Tittade på folk. Joggade tidigt på morgonen innan det blev för varmt. Njöt i solen. Sov mycket. Åt gott. Gjorde små utflykter. Blev lite brunbrända. Tittade på gigantiska båtar. Hade det allmänt gött och mysigt. Minnen att bära med sig.




Resten av veckan som varit vill jag däremot helst glömma. Jag vill faktiskt inte ens skriva om den. Bäst att bara gräva ner och hoppas den aldrig återuppstår.

Nu måste jag istället fokusera. På nästa helg och hur jag ska genomföra. Besluta. Om nästa helg och om jag ska genomföra. Känna efter. Men inte för mycket. Bara sådär lagom och förståndigt. Om det går...

Etiketter: